Ny vecka, ond mage o Åre

Efter en helg av återhämtning så körde jag del 3 av 18 pass inför Lidingöloppet.
Fortfarande har jag problem med magen men jag har fått höra att de är något som ej går att påverka på annat sätt än att faktiskt vänja magen vid att pressa sig. Allt handlar om en balansgång då jag trots allt fortfarande är en otränad kille.

Den här veckan så jobbar jag till fredag och är ledig till helgen då jag ska till Åre. Där tänker jag vika ett träningspass till att prova att springa/gå upp för en av slalombackarna. Ska bli hur roligt som helst då jag velat prova de länge.

Men fram tills dess så ska vi göra de bästa av den här veckan.

Jag har inte tid med det här!

Kan idag erkänna för mig själv att jag var lite hård mot mig själv efter gårdagens träningspass. Imorse när jag vaknade kunde jag knappt andas och jag lät som en kraxig kråka.
Kortsagt jag var dyngförkyld. Så självklart går de dåligt att träna när jag hade de i kroppen som var på gång att bryta ut.
Därför är jag idag hemma från jobbet och bara försöker vila upp mig själv.
Just i detta nu ligger jag i soffan och tittar på Scrubs samtidigt som jag försöker tvinga mig själv att dricka vatten.
Ska snart ta mig in i duschen, man känner sig så jävla ofräsch när man är sjuk.

Några som har några mirakelkurer för att bli frisk snabbt, jag har verkligen inte tid att vara sjuk just nu.

Träning, pannben och nya tag.

Idag var det dags för träningspass 2 av 18 inför Lidingöloppet, tanken var att det skulle bli ett två timmars pass där jag skulle hålla igång kroppen genom att varva löpning, cykel och rodd. Vissa dagar går det inte som man tänkt sig och idag var det en sån dag...
Efter 40 minuterslöpning, 20 minuters cykling och bara 5 minuters rodd så kände jag att de inte gick längre. Det fanns varken ork eller motivation att fortsätta och det var inte roligt att träna idag. Det här är något jag måste pressa mig igenom om jag ska kunna klara av att köra långdistanslopp. Att springa mellan 45-60 min är inga problem och känns fullt normalt att göra men för att klara av långloppen så behöver jag komma upp i 90-120 minuters träning.
Detta för att vänja kroppen att hålla igång så pass länge. Precis som jag från början fick vänja kroppen att gå mer än 500 meter, springa mer än 20 minuter så ska även det här gå. Den här gången sitter de inte i de fysiska utan de är den mentala biten som jag måste få ordning på, bygga lite pannben.

Idag var inte sån dag, idag vek jag ned mig efter 65 minuters träning.

Nu vet jag att jag inte ska överanalysera varje pass men jag försöker att förhindra dåliga mönster innan de tar över.

Nu blir det vila och förhoppningsvis så blir jag kvitt min täppta näsa som varit riktigt envis nu ett par dagar. På söndag är det dags för backintervaller och då ska jag vara pigg!!

Längtar till 6 oktober då det är dags för att återvända till Portugal med Springtime. Mitt paradis. 

Löparmage, besöksrekord och varma ord

I lördags kväll så ställde jag om sekretessnivån på min facebook från "Vänner endast" till "Offentlig". Efter någon timme så hade jag fått ca 400 hundra likes på en av mina före och efter bilder vilket jag tyckte var jätteroligt. Naiv som jag var så trodde jag detta skulle mättas av snart. 

Vi kan säga att jag hade fel...  

Det är helt sanslöst hur mycket härliga människor de finns där ute på nätet. Jag har under de senaste dygnet fått flera hundra mail, kommentarer och delningar med uppmuntrande ord över min viktnedgång. Nu ska man tillägga att jag är inte unik på något sätt utan att de finns flera andra som gjort exakt samma resa som jag så de ska ha minst lika mycket credd. Jag vill bara ta tillfället i akt och säga tack.

Tack för all uppmuntran, jag har gjort den här resan för min skull men det känns ändå jätteroligt att få läsa alla kommentarer och mail. 

Nu ska jag försöka landa i vardagen och blogga lite om de bloggen finns för också.

Idag så började jag med träningspass 1 av 18 inför Lidingöloppet. De blev 9 kilometers löpning runt Höglands sjöarna + ett par kilometer promenad dit och tillbaka.

Något som kvarstår är min krånglande löparmage. Det är hur irriterande som helst att känna att så fort man pressar sig mot lite högre fart så vill magen krascha och toabesöket blir ett måste. 

Trots detta så fick jag ihop 9 kilometer idag innan de blev en promenad hemåt. Nu har man passat på att fixa lite tvätt, städa och laga en lunch såhär innan jobbet.

Vackra höglandsjön, lättsprungen miljö på fina spår och nära hemmet.(Lånad bild)

Tomas Ledin, Släkt och nästa lopp

Det har varit en riktig baksmälla sen HK-halvmaratonet, både med träning och bloggandet. Jag tror det går lite hand i hand att jag gärna bloggar när jag gjort något bra för att sedan låta bli de perioder jag har blivit förslöad.

Den här helgen så har jag varit med släkten nere i Gävle/Sandviken för att fira min moster som fyllde jämnt.Vi samlade släkten från hela Sverige och bodde på hotell i Gävle för att på lördagen gå och se Tomas Ledins uppträdande. Jag tycker det är hur mysigt som helst när vi alla i släkten samlas och umgås.
Kan säga att idag när jag vaknade så kändes det som om jag sprungit en mil igår, träningsvärk i både lår och vader efter allt dansande på konserten.

Imorgon börjar en ny vecka och en satsning mot nästa lopp, Lidingöloppet den 29e september. Dit är det sex veckor. Jag siktar på att köra tre pass i veckan fram dit. Med andra ord så är det 18 träningspasss om ska genomföras innan jag är red för att springa 30 kilometer (De längsta jag har sprungit innan är de 21 jag sprang på HK-halvmaraton).

En båda förtjusande och skräckinjagande känsla på samma gång.

Ca två timmar kvar tills jag är hemma i Övik igen, då blir det att göra matlådor inför veckan.
Nu är vi tillbaka i allvaret igen.

Bjuder på en bild från helgen, jag och yngsta kusinen i slänggungorna. Det var riktigt roligt att åka karusell igen!

HK-Halvmarathon genomfört, Så var de!

Hela gänget från Brux Löpgrupp som var med och sprang.

Såå nu är H-K halvmaraton genomfört. Innan loppet så hade jag satt ett mål på att klara mig under 2 timmar och 15 minuter. 

Innan loppet skulle starta imorse så var jag så nervös att jag knappt kunde fokusera. Fick springa på toa upprepade ggr men efter ett par (4) dimor så kunde jag äntligen slappna av. Nackdelen med att ha så mycket överflöds hud som jag har är att när jag springer så har det hänt mer än en gång att magen kraschar och jag blir dålig i magen. När man ska springa såna här långlopp så är det inget man önskar sig direkt.

Väl vid starten så försvann all nervositet och jag kände att jag kunde börja springa som jag ville. Tanken var att vi skulle ligga i 6.30 tempo genom hela loppet så det var i den takten det bar iväg. 

De första kilometerna gick som hejsan och jag hade just blivit varm i kroppen när vi sprang in i en riktig störtskur som svalkade av oss. Den varade bara i några kilometer och efter de så var de toppenväder hela vägen.

När vi passerade varvningen och jag hade fått "prova på" att springa i alla backar längs banan så kunde jag gå på in varv 2 med ett helt annat självförtroende. Jag visste att fortsätter jag bara mata i min egen takt och inte går ut för hårt så kommer jag att greja det här!

Jag och R som båda sprang halvmaran, notera hur han till och med hunnit bytt om innan jag nått mål, lite olika nivåer där tror jag ;)

Efter de två första backarna på varv två så gick jag som in i en "dö period" där benen kändes tunga och klumpiga trots att det var utförslöpning. Då det var ca 6 kilometer kvar av loppet så började jag bli lite orolig över att jag inte skulle klara mig ända in. Som tur var hade jag ju mamma som farthållare under hela loppet och hon pladdrade på obehindrat vilket gav mig en chans att koppla bort hjärnan från de som kändes negativt. Väl framme vid toppen av sista branta backen och 2 kilometer kvar till mål så visste jag att de var klart, jag skulle klara mig under utsatt tid och jag kände att kroppen hade bra styrka kvar för att springa hela vägen in i mål.
När vi kom in igenom Nordingrå och publiken hejade fram oss (eller täten på de som höll på vinna kvartsmaran då de gick imål samtidigt) så kände jag hur all press lyfte från mina axlar och jag kunde släppa loss benen för att spurta in i mål!

Det var en rejäl erfarenhet att veta att jag klarar 21 kilometer i ett av Sveriges tuffaste maratonlopp. Det ger mig en ordentlig boost inför sommarens sista lopp som är Lidingöloppet i slutet på September. Den gången är det 30 kilometer som ska övervinnas.

Dagens tid?
2 timmar 12 minuter och 31 sekunder!

Ännu en medalj till vitrinskåpet, de finaste jag har här i lägenheten.

Kvällen innan...

Idag har varit en nervös dag...

Vaknade imorse med känslan av "det här kommer aldrig att gå". Lite ont i ett ben, en fot, kanske till och med en axel. Förkyld? Ja helt klart, kanske till och med lite febrig...

Jag var drabbad av det vanligaste syndromet bland löpare: Före-loppet sjukan.

Men efter en dag på jobbet och en 5 kilometers löprunda i tävlingsfart (6.30/km för den som är nyfiken) så kändes det mycket bättre. Ikväll så har jag spenderat hemma själv i lägenheten framför OS och bara låtit känslan sjunka in.

Imorgon 10.30 går starten på Höga Kustens halv marathon. 21 kilometer ska besegras. Jag försöker föreställa mig själv hur jag springer de sista 500 meterna, när jag vet att det är klart, när jag vet att oavsett vad som händer så tar jag mig i mål. Den känslan är bland de häftigaste som finns.

Målet för imorgon är att ta sig i mål på under 2 timmar och 15 minuter. Som tur är har jag världens bästa mamma som springer med mig. Det som för henne är en lätt joggingtur är för mig en OS-final så det känns bra att ha henne där som kan avdramatisera det hela lite.

Nu ska jag passa på att njuta lite av kvällens tv-tittande innan jag lämnar in för kvällen.

Bjuder på en peppvideo från New York Marathon.
2013 så är de min tur. Då ska jag besegra New York.

Godnatt allihopa :)

Lite kvälls nostalgi...

Prövade att göra ett collage :)