Aftonbladet - Träning är en usel metod för att gå ned i vikt

Jag klistrar här in en Aftonbladet Plus artikel om hur de skriver att de är onödigt att träna, skidåkning ökar risken för hjärtattack och att en överviktig människa hellre ska äta mindre och ligga till sängs än röra på sig.

Jag tycker artikeln är snedvinklad och idiotisk. De väljer att bara lyfta fram sanningar som de vill se, allt gott träning gör eller hur mycket välfärdssjukdomarna kostar samhället väljer Karin Ahlborg att lämna utanför det hela..

Läs själva:

Startsidan / Nyheter / Vet mer2013-01-22

Nä, du blir inte smal av träning

  BARA EN MYT Normal vardagsmotion är nyttigare för hälsan än att avstå – så långt är forskarna överens. Men att motion är ett vaccin mot övervikt är fel.

Träning är en usel metod för att gå ner i vikt.

Och det är inte ens särskilt nyttigt.

Pilutta dig, som plågat omgivningen med skryt om dina långa löprundor.

Helt obevisat kan man anta att de allra flesta tränar för att de ­betraktar motionen som ett ­vaccin mot övervikt.

Varför skulle de inte? Det är ju det ­mantra som rabblas så snart någon andas ’’övervikt’’ eller ’’fetmaepedemi’’:

’’Vi äter för mycket och rör oss för ­lite’’.

Sanningen är att det krävs näst intill omänskligt lidande för att träna bort en övervikt.

Ett hyfsat intensivt gymprogram, 30 minuter fem gånger i veckan, bränner 3 500 kilokalorier som motsvarar ett halvt kilo fett. Det bästa vetenskapen kan säga om det är att de tror att den som ägnar så pass mycket tid åt träning förmodligen inte kommer att lägga på sig vikt lika lätt som den som inte tränar, men det saknas studier som visar det.

Träningsforskaren Steve Blair vid University of South Carolina säger i en intervju med vetenskapsjournalisten ­Gary Taubes att han var kort, tjock och skallig när han började springa vid 30 års ålder. 38 år senare var han kortare, tjockare och skalligare.

Genom åren har han sprungit nästan 13 000 mil eller närmare tre varv runt jorden. Och gått upp 30 kilo i vikt.

– Kanske, om jag sprungit två-tre ­timmar om dagen de senaste decennierna, hade jag behållit min vikt.

Sanningen är att vi gör av med relativt få kalorier vid fysisk aktivitet.

Ända fram till slutet av 1960-talet ­ansåg läkare att bästa sättet att banta folk var att låta dem äta mindre och helst ligga till sängs. Att rekommendera motion betraktades som oerhört naivt eftersom det var allmänt känt att kroppsliga ansträng­ningar ökade aptiten och därför skulle förstås bantarna börja äta ännu mer.

En studie 1942 syftade till att under­söka hur lättare motion egentligen påverkade dieter och fann resultatet nedslående.

En 125 kilo tung man som tog trappan en våning förbrände tre kalorier, mot­svarande en fjärdedels tesked socker. Om mannen travade uppför 20 trappor – ­vilket är rätt jobbigt – skulle det motsvara­ en skiva bröd.

Men varför tycker alla att motion är den tulipanaros som ska lösa de ­problem som kan finnas med övervikt?

Det kan vi skylla på en man som heter Jean Mayer, som i början av sin forskarkarriär i ­biokemi la märke till att de överviktiga tonårsflickorna vid ett college åt mindre än sina normalviktiga klasskamrater.

Och om det inte var antalet kalorier in som orsakade viktuppgången så ­måste det självklart vara antalet kalorier ut som var grejen. Där och då föddes den ­oerhört seglivade myten om lata tjockisar, som inte har någon förankring i vetenskapen.

I två egna studier lyckades Jean Mayer visa att ökad fysisk aktivitet inte nödvändigtvis måste leda till att man äter mer men ingen har lyckats göra om hans ­försök – det ena med laboratorieråttor, det andra med kroppsarbetare i Indien.

Tvärtom har senare försök enbart visat det motsatta – råttor som tvingas springa i sina hjul äter betydligt mycket mer för att kompensera den energi som förbrukats.

’’Arbeta upp aptiten’’, hette det fort­farande när jag var liten.

Och dessa två futtiga och dåligt ut­förda experiment startade det som kan ­beskrivas som en träningsboom i väst­världen.

Aldrig har så många tränat så mycket som från början av 1980-talet. Ungefär samtidigt som viktkurvorna vände ­uppåt, faktiskt.

Ingen vill påstå annat än att träning kan vara roligt eller att normal vardags­motion inte är nyttigt men ivrigt påhejat av en gigantisk industri som kränger ­träningskort, sportskor och protein­pulver har en hel del med träningen som ­hälsofrämjande överdrivits.

I en norsk studie har man undersökt deltagarna i den norska motsvarigheten till Vasaloppet, Birkebeinerrennet, fast bara hälften så långt.

Det är alltså hängivna skidåkare som under året tränar för loppet och eftersom det förekommit rapporter om att skid­åkare löper långt större risk att utveckla hjärtflimmer som i förlängningen kan ­leda till hjärtinfarkt eller stroke, ville forskare återuppta en studie som ­på­börjats 1976.

Det visade sig, när man fortsatte ­undersökningarna, att mellan 13 och 17 procent av de 150 skidåkare som följdes under 35 år utvecklade hjärtflimmer jämfört med 0,5 procent för ­befolkningen totalt.

Så många som 80–90 procent hade ­också en förstorad förkammare som medför en hög risk att utveckla hjärtflimmer.

Idrottsmedicinaren Jostein Grimsmo som ledde studien tycker inte att hans studie ska tas som intäkt för att bli sittande i soffan.

– Kanske är det en gyllene medelväg som är den bästa, säger han till Aften­posten.

Och precis som när det gäller olika kostråd finns det förstås ingen vetenskap att tala om bakom rekommendationer om 30, 60 eller 90 minuters träning per dag.

Vad man tycks överens om är att ­normal vardagsmotion – som att ta en promenad, räfsa löv, ta trapporna, och då och då resa sig från skrivbordet – är ­nyttigare för hälsan än att inte göra det.

Och att överdriven motion, som med allt, är till mer skada än nytta.

Till sist kan meddelas enbart sjukvårdskostnaderna för idrottsskador inom EU uppgår till 20 miljarder per år – rehabilitering, senare effekter och inkomstbortfall oräknat.

 KARIN AHLBORG

Vad?

 Träning är den nya statusmarkören och ‧statusuppdateringar om löprundor står som spön i backen på Facebook.

Hur?

 Pådriven av en enorm industri av träningsutrustning och gym övertygas vi om att vi blir smalare och friskare av motion.

Varför?

 Myten om att man kan träna bort sin övervikt uppstod genom två tämligen mediokra studier på 1950-talet som aldrig har kunnat upprepas.