Varför bloggar jag? Bloggens framtid.

Jag har i flertalet inlägg och även i Aftonbladets reportage beskrivit varför jag gick upp i vikt och att de till största del berodde på dålig karaktär och dåliga val i vardagen. Exakt samma dåliga karaktär och dåliga val måste jag idag slåss med för att min träning ska ge önskat resultat.
Jag har två stora problem, jag är väldigt dålig på att följa långsiktiga planer och jag är väldigt dålig på att själv ta "de smartare beslutet" i vardagen.
Det är beslut som att bädda sängen, nu inte senare, ska jag verkligen lägga mina sista pengar på de där... och behöver jag den där sötsaken?
Självklart har en hel del förbättrats men de där kortsiktiga tänkandet sitter kvar och det är något jag är medveten om.

I ett inlägg strax innan nyår så kunde man läsa om mina planer för 2013. För att jag ska ha en ärlig chans gentemot mig själv att nå de här målen så måste jag använda mig av delmål, varje dag för att kunna skapa de vanor och beteenden jag behöver. Så här har jag fungerat hela livet och skulle man undersöka mig så finns det säkerligen någon diagnos för såna som mig men jag benämner det själv som vanlig "strulighet".
Jag vet att jag ibland publicerar onödiga inlägg, inlägg som mest finns där för att "visa upp sig" än att fylla något faktiskt syfte. Dessa inlägg har faktiskt ett väldigt viktigt syfte, för mig.
Genom att skriva om vad jag ska göra och efter de berätta om hur det gått här i bloggen så sätter jag en press på mig själv att faktiskt genomföra de saker jag tar mig för.

Så fungerar hela min vardag, min mor måste ha en ängels tålamod. Nästan varje dag ringer jag henne när jag går till jobbet, jag har egentligen inget att säga annat än jag vill prata om hur min dag ser ut och kanske få några tips och råd vart jag kan sticka in ett träningspass. För bara genom att ha pratat om att jag SKA träna så vill jag inte längre skjuta på det. Jag vill visa mig duktig.

Ni minns när man var liten och ritade, varje teckning, oavsett vad den föreställde eller hur resultatet blev så ville man visa upp den för sina föräldrar och få höra att man gjort något bra.

Jag är en omogen kille, jag blir mer och mer självständig, jag jobbar faktiskt på de. Men tills att jag känner att jag klarar mig på egen hand, tills dess så är den här bloggen mitt ritblock och jag kommer att fortsätta att visa upp den. Oavsett resultat eller kvalité.

Jag hoppas att ni förstår och förlåter mig för detta.

Mamma, jag och min syster. Vad skulle jag göra utan er?