Vaknade imorse med känslan av "det här kommer aldrig att gå". Lite ont i ett ben, en fot, kanske till och med en axel. Förkyld? Ja helt klart, kanske till och med lite febrig...
Jag var drabbad av det vanligaste syndromet bland löpare: Före-loppet sjukan.
Men efter en dag på jobbet och en 5 kilometers löprunda i tävlingsfart (6.30/km för den som är nyfiken) så kändes det mycket bättre. Ikväll så har jag spenderat hemma själv i lägenheten framför OS och bara låtit känslan sjunka in.
Imorgon 10.30 går starten på Höga Kustens halv marathon. 21 kilometer ska besegras. Jag försöker föreställa mig själv hur jag springer de sista 500 meterna, när jag vet att det är klart, när jag vet att oavsett vad som händer så tar jag mig i mål. Den känslan är bland de häftigaste som finns.
Målet för imorgon är att ta sig i mål på under 2 timmar och 15 minuter. Som tur är har jag världens bästa mamma som springer med mig. Det som för henne är en lätt joggingtur är för mig en OS-final så det känns bra att ha henne där som kan avdramatisera det hela lite.
Nu ska jag passa på att njuta lite av kvällens tv-tittande innan jag lämnar in för kvällen.
Bjuder på en peppvideo från New York Marathon.
2013 så är de min tur. Då ska jag besegra New York.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar