En ledig lördag på hemmaplan

En härlig ledig lördag börjar lida mot sitt slut, jag och två vänner sitter just nu i bilen påväg att åka in till stan för att ägna kvällen åt kaffe och skitsnack på Café UH.

Idag har jag och T ägnat dagen åt att ordna lite i min lägenhet. Bland annat så har jag äntligen fått byta ut min tvättmaskin som varit döende i nästan ett års tid. Så en tur till soptippen och TVÅ turer till Elgiganten då den första tvättmaskinen jag köpte fullkomligt föll i bitar när vi startade den. Som tur var så fick jag en ny direkt i butik och vi kunde få klart med installationen.


Eftermiddagen har ägnats åt lite ishockey-tittande, matlagning där jag bjöd grabbarna på köttgryta och ris. Sen blev det en promenad med T's hund. Haha kom på mig själv att de var första träningen sen jag sprang New York Marathon och efter 39 minuter och 4 km så kändes det ganska bra i kroppen.

Matmässigt har det också fungerat, jag fortsätter att lägga in det jag äter i min "Shape up" app i telefon. På såsätt har jag koll och jag kan fokusera på att äta som en opererad borde. Jag har ju knappt börjat så jag forsätter med att sikta på en dag i taget.

Med fyra timmar kvar av dagen så ser det ut såhär.



Men då är också promenaden avdragen.

Imorgon har jag en ambition om att träna ett riktigt träningspass men jag tänker inte sätta någon press på mig. Hellre behålla motivationen.

På återseende.

- Posted from my awesome iPhone

Back to basic

Första riktiga dagen avklarad.

Bästa: Jag är inte hungrig och alla portioner har varit lagom för min operation.

Sämsta: Jag skulle ha ätit frukost istället för tre mellanmål. Hellre frukost och sen en frukt än att behöva äta en smörgås vid 10.00 som de blev idag.





Målet är -12 kg på 10 veckor. Enligt kostschemat så får jag då inte överstiga 1257 kcal. Gör jag det så måste jag inkludera ett träningspass.

En dag är långt ifrån 10 veckor men jag kan inte göra mer än att fokusera på en dag i taget.

Jag ska i mål den här gången.


- Posted from my awesome iPhone

Maila/kommentera bäst ni vill men våga stå för det!

Nu får det vara nog.
På riktigt vara nog.

Jag skulle kunna ägna hela det här inlägget till att berätta om hur dålig jag är, hur mycket jag har missköt min kost och hur jag är påväg att helt förlora greppet om den möjlighet som operationen givit mig.

Men det tänker jag inte göra. För det vet ni redan. På både Facebook och i mail har jag fått höra om mitt slarv. Jag vet inte om de är från människor som faktiskt bryr sig om mig eller från människor som bara tycker om att höra om mitt misslyckande.

För ganska precis tre år sedan så påbörjade jag mitt flytande (nutrilett) inför operationen. Startvikten var 152.7 kg och jag väger idag 86.0 kg. Enligt läkarna och BMI-tabeller är jag fortfarande gravt överviktig. För att nå BMI 25.0 och få (godkänt) av läkarna så behöver jag tappa ytterligare 12 kg i vikt. Min lägsta vikt den operationen har varit 78.6 kg och inte de var heller tillräckligt.

Nu är jag less på att få höra om hur jag misslyckats eller titta mig själv i spegeln och fortfarande se den överviktiga killen.
Folk älskar att se mig misslyckas och min familj älskar att se mig lyckas.

Jag vet det här inlägget är så luddigt skrivet men de sista mailet jag fick skickade mig över gränsen för vad mitt tålamod tar. Speciellt när man är anonym.

Det är mitt val att vara öppen med min operation, det är mitt val att låta alla säga sitt. Så nu säger jag också mitt. Jag tänker fixa det här och nästa jävel som tvivlar kan fara åt helvete.

Hörs om 12 kg.

Bloggen tar en paus

I skrivandets stund så försöker jag tappa den sista vikten för att bli beviljad bukplastik. Det är vad som händer kopplat till min operation just nu.

Jag känner att jag inte har motivationen för att hålla bloggen vid liv just nu. Så därför tar den paus på obestämd tid.

Det går att nå mig på andreas_wallin89@hotmail.com.

Varma hälsningar,

Andreas

Resan till USA - Del 6

Efter två dagar i solen så är benen nästan helt återhämtade efter maran men fotskrället gör fortfarande ont, det tar på att springa så långt med så mycket att bära på. Det finns ju en anledning att löpare oftast väger under 70 kilo. Men det är ju dock något jag inte eftersträva, inte fullt så lite. 

Första riktiga dagen här i Miami spenderade vi liggandes på stranden. På eftermiddagen så tog jag mig sedan en promenad genom Miami in på Miami Inc och bokade en tid så på söndag ska jag tatuera mig. Motivet är hemligt än så länge men det är något som betyder mycket för mig. Så det längtar jag lite till. Jag kunde ha fått tatuera mig samma dag men jag ville ha några dagar i solen och kunna bada lite först.

Idag så åkte vi ut till Everglades och var på alligatorsafari, det var riktigt häftigt att åka i en "airboat" och se allt som lever i de vilda. Innan vi åkte ut så var vi först och såg en ormshow och alligatorbrottning. Dessutom fick jag hålla i en liten babyalligator själv, inte så supermacho som att brottas med en vuxen best men roligt ändå.

Nu är jag tillbaka på hotellet för några timmars vila innan vi går ut och äter en god middag. Ikväll är det min tur att välja restaurang så vi får se vad jag hittar för bra. 

Resan till USA - Del 5

Det finns träningsvärk, det finns smärta sen finns det de jag har nu. Med risk för att verka gnällig så har jag ont nästan överallt från bröstkorgen och nedåt. Ryggmusklerna känns som två köttfärsklumpar som ska hålla upp kroppen, höfterna är redo att bytas ut. Lårmusklerna känns som de har blivit sparkade på av en kickboxare, insida knän gör ont, utsida knän ännu ondare. Vaderna är de enda som överlevt hyfsat, ingen större skräll då det är typ den enda muskel jag har på kroppen som faktiskt är lite tränad. Till sist så är fötterna helt slut på. Högerfoten skulle jag kunna reklamera då hela den är trasig, vänsterfoten är lite bättre förutom ledbanden som gör ont så inåt helvete så fort jag går utför en trapp.

Vet ni något mer? Jag älskar det.

Det har nu gått lite mer än ett dygn efter loppet och jag har hunnit med en dag fylld av shopping och turistande i New York. Vi var även på NHL hockey igår. Idag så ska vi åka ned och se Frihetsgudinnan och lite andra turistattraktioner. Det gör bra för mina ben att få gå omkring och turista lite. Så jag inte stelnar ihop totalt.

Shoppade även en hel del kläder igår, på gränsen till att jag egentligen vill kolla bankkontot och se vad de kostade. En del kläder kan jag ha nu och en del kläder är VÄLDIGT snäv i storleken men jag har någon naiv förhoppning om att kunna ha de snart då jag försöker plocka bort ytterligare några kilon. Min vikt var en av de stora anledningarna till att jag inte kunde springa snabbt på loppet och att jag har såhär ont efteråt. Om jag ska fortsätta med löpningen så måste jag skaffa mig en kropp som är anpassad för det också. Målet är att väga kring 75 kg tills vårsäsongen drar igång igen.

Men det är framtiden det, nu ska jag njuta av nuet och insupa New York en sista dag innan vi reser vidare till Miami imorgon för några dagar i solen.

Resan till USA - Del 4, Loppet!

När jag skriver det här så har jag just duschat på hotellet, mamma är ute och köper något att äta till oss. Jag kommer på mig själv med att gång på gång vara på väg att börja gråta igen. Jag gråter inte för att jag är ledsen eller besviken, jag gråter för att jag är helt tom på energi och så överlycklig att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Vi tar det från början....

- Klockan 04.30 lokaltid vaknar jag av att mamma är uppe och förbereder sin frukost, då jag är morgonpigg av naturen och ändå själv skulle kliva upp om 15 minuter så passar jag på att studsa ur sängen jag också. Det går inte så bra för varken mamma eller Tomas att prata med mig, stirrig är en förfining, nervös en underdrift. Jag vet att det finns ingen återvändo, allt jag har tränat inför ska tömmas och bevisas här idag.

- Klockan 05.30 så sitter vi på bussarna, vi har en timmes färd ut till området och jag har mentalt gått igenom både loppet och min utrustning ett tusental gånger. Lite av nervositeten har släppt och jag kunde till och med börja prata om loppet med mamma.

- Klockan 09.00 vi har nu tagit oss igenom dubbla säkerhetskontroller, hittat vår fålla och står nu och inväntar starten. Alla är spända, vissa gör stretchövningar och andra följer mitt exempel; Vankandes av och an nonstop, nervöst prat och konstanta toabesök.

- Klockan 10.05 starten går, till Frank Sinatras "New York, New York" ger vi oss iväg och hela kroppen spritter av glädje, förväntan och nervositet.

Här kan jag inte längre skriva i klockslag, min enda uppgift var nu att flytta fötterna i rätt riktning, lyssna på mammas råd och insupa atmosfären. Gatorna är fyllda av folk, våra Sverigetröjor gör att vi för varje steg hör "Go Sweden, you can do it". Publiken var verkligen helt fantastisk, den och mammas peppande ord var det som bar mig fram de sista 17 kilometerna när kroppen var tom.

Första milen gick som förväntat smärtfritt, jag lyssnade på publiken och bara mådde. Efter ungefär 15 kilometer så kände jag att kroppen började bli trött men det var ändå hanterbart. När jag passerade 21 kilometer och halvmara-gränsen så kände jag mig fräsch, det här skulle gå!

Men det var en kort glädje för vid 26-27 kilometer så började benen stumna ordentligt efter en stigning över bron. Låren värkte och min högerfot frågade vad fan jag höll på med. Vid 30 kilometer så passerade jag mitt personbästa i distans och varje steg var en psykisk vinst för mig. Men om psyket var starkt så var kroppen rejält sliten. Mammas sällskap var då viktigare än någonsin. Vi började att räkna stegen 100 löpsteg, 10 staplande gångsteg och 100 löpsteg och 10 staplande löpsteg. Efter att ha gått tre gånger tio steg så tror jag hjärnan insåg att mamma skulle fortsätta tjata om de där hundra stegen så jag slutade helt enkelt att gå. 

Vid 37 kilometer så insåg jag att jag på riktigt skulle klara det här, jag kände hur jag ville börja gråta redan där men vi körde en nedräkning mile för mile och med 100 meter kvar så kunde jag öka takten och tömma de sista reserverna när jag korsade mållinjen sida vid sida med mamma.

Kramandes, gråtandes och totalt överlycklig så insåg jag att det hade gått, jag hade sprungit New York City Marathon!

Mamma har alltid sagt: "Se till och le så ser ingen hur ful du är!" Jag gjorde mitt bästa, glad och ledsen på samma gång.

Världens bästa mamma och jag efter loppet!

Slitna men glada deltagare

Resan till USA - Del 3

Hela dagen idag har varit en lång uppladdning inför loppet imorgon. Jag började med att åka på en fyra timmar lång banbesiktning så nu har jag sett alla de tuffa delarna men också en hel del av loppet som jag längtar tills jag passerar. 

Varje år så det cirka 2,5 miljoner som tittar på loppet. 2,5 miljoner människor på 42 kilometer, det är så sjukt mycket! 

Klockan är bara 19.30 här i USA men tidsskillnaden kombinerat med nervositet inför morgondagen har redan tröttat ut mig rejält och jag ligger på sängen medan jag skriver det här. Självklart så måste jag hålla mig vaken ett par timmar till så jag inte vaknar toktidigt imorgon. Det slår dessutom om till vintertid här i USA inatt så jag får ännu en extra timmes uppladdning.

Så nu gäller det!

Det går att följa mig via NYC Marathons hemsidag genom att söka på startnumret.

Startnummer: 33-706 

Resan till USA - Del 2

Igår blev ett rekordlångt dygn för mig, redan 04.00 var jag uppe och började att göra mig i ordning för att bege mig från Arlanda hotell till flygplatsen.

Jag tror att min förväntans fullhet slog ut min trötthet för jag gick som på moln hela morgonen. Allt flöt på väldigt smidigt på flygplatsen och vid 07.00 så satt vi i flygplanet, redo för avfärd. Efter bara några timmar på flyget så serverade de lunchen. Kändes väldigt udda att äta de klockan 10.00 på morgonen, speciellt då tidsskillnaden inte slagit in ännu.
Men åt gjorde vi och filmer matade jag igenom så efter nio timmar så landade vi äntligen i New York.







Väl där så fick vi träffa ett tjugotal av de andra löparna från Springtime och vi alla satte oss i en chartrad buss som tog oss ut till Manhattan. Man kan tro att en timme på en buss efter nio timmars flygning ska vara drygt men icke! Så otroligt coolt att få börja ute i New Jersey där husen var små men många och sen bara se hur staden växer upp i skyn framför dig. Mäktigt!










Efter en lång resdag så var det guldvärt att få checka in på hotellet. En snabbdusch för att få bort resan och sen ut för en middag på stan. Vi hittade åt en riktig sushirestaurang, hade jag bara haft plats så hade jag nog fortfarande suttit där och ätit.

Efter maten så gick mamma och Tomas tillbaka till hotellet för att sova ett par timmar, då passade jag på att ge mig ut på en egen upptäcksfärd här i stan.

Kan säga är du bara öppen och social med ett leende så är det världens underbaraste stad! Efter att ha vandrat runt i en timme här på uptown utan att hitta något annat än Starbucks, tvätterier och nagelsalonger så frågade jag en tjej i tjugo årsåldern vart de hade gömt alla klädbutiker. Inte bara berättade hon att de låg på downtown utan hon hjälpte mig fixa ett metrocard, åkte med mig till Macy's och tog en fika med mig innan hon begav sig vidare.

Coolt värre!

Märkeskläderna här så billiga att jag kommer nog stå och kasta gamla kläder innan jag åker hem. En Hugo boss-skjorta för 250-300:- eller Armani-jeans för 500:-.





Efter mitt äventyr på stan så var det dags att ta sig tillbaka till hotellet igen (behövde bara vägvisning tre gånger innan jag hittade hem). Där bytte jag och mamma om till finkläderna och åkte till Broadway för att se musikalen Chicago. Trots att min hjärna där varit vaken i nästan ett dygn så var de en fantastisk upplevelse. Så synkade, sån scennärvaro och seriösa nummer blandat med komik, nä det var helt klart värt pengarna.

Verkligen glad att jag fick se den!







Mitt första dygn här i New York har veklingen varit toppen och nu ligger jag här klockan 06.00 lokaltid redo för dag två. Om en timme så ska jag vara med på en morgonjogg i Central Park och senare så ska jag åka på en banbesiktning så jag har koll på alla delar inför morgondagens lopp.

På återseende!

- Posted from my awesome iPhone

Location:W 75th St,New York,Amerikas förenta stater