Resan till USA - Del 4, Loppet!

När jag skriver det här så har jag just duschat på hotellet, mamma är ute och köper något att äta till oss. Jag kommer på mig själv med att gång på gång vara på väg att börja gråta igen. Jag gråter inte för att jag är ledsen eller besviken, jag gråter för att jag är helt tom på energi och så överlycklig att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Vi tar det från början....

- Klockan 04.30 lokaltid vaknar jag av att mamma är uppe och förbereder sin frukost, då jag är morgonpigg av naturen och ändå själv skulle kliva upp om 15 minuter så passar jag på att studsa ur sängen jag också. Det går inte så bra för varken mamma eller Tomas att prata med mig, stirrig är en förfining, nervös en underdrift. Jag vet att det finns ingen återvändo, allt jag har tränat inför ska tömmas och bevisas här idag.

- Klockan 05.30 så sitter vi på bussarna, vi har en timmes färd ut till området och jag har mentalt gått igenom både loppet och min utrustning ett tusental gånger. Lite av nervositeten har släppt och jag kunde till och med börja prata om loppet med mamma.

- Klockan 09.00 vi har nu tagit oss igenom dubbla säkerhetskontroller, hittat vår fålla och står nu och inväntar starten. Alla är spända, vissa gör stretchövningar och andra följer mitt exempel; Vankandes av och an nonstop, nervöst prat och konstanta toabesök.

- Klockan 10.05 starten går, till Frank Sinatras "New York, New York" ger vi oss iväg och hela kroppen spritter av glädje, förväntan och nervositet.

Här kan jag inte längre skriva i klockslag, min enda uppgift var nu att flytta fötterna i rätt riktning, lyssna på mammas råd och insupa atmosfären. Gatorna är fyllda av folk, våra Sverigetröjor gör att vi för varje steg hör "Go Sweden, you can do it". Publiken var verkligen helt fantastisk, den och mammas peppande ord var det som bar mig fram de sista 17 kilometerna när kroppen var tom.

Första milen gick som förväntat smärtfritt, jag lyssnade på publiken och bara mådde. Efter ungefär 15 kilometer så kände jag att kroppen började bli trött men det var ändå hanterbart. När jag passerade 21 kilometer och halvmara-gränsen så kände jag mig fräsch, det här skulle gå!

Men det var en kort glädje för vid 26-27 kilometer så började benen stumna ordentligt efter en stigning över bron. Låren värkte och min högerfot frågade vad fan jag höll på med. Vid 30 kilometer så passerade jag mitt personbästa i distans och varje steg var en psykisk vinst för mig. Men om psyket var starkt så var kroppen rejält sliten. Mammas sällskap var då viktigare än någonsin. Vi började att räkna stegen 100 löpsteg, 10 staplande gångsteg och 100 löpsteg och 10 staplande löpsteg. Efter att ha gått tre gånger tio steg så tror jag hjärnan insåg att mamma skulle fortsätta tjata om de där hundra stegen så jag slutade helt enkelt att gå. 

Vid 37 kilometer så insåg jag att jag på riktigt skulle klara det här, jag kände hur jag ville börja gråta redan där men vi körde en nedräkning mile för mile och med 100 meter kvar så kunde jag öka takten och tömma de sista reserverna när jag korsade mållinjen sida vid sida med mamma.

Kramandes, gråtandes och totalt överlycklig så insåg jag att det hade gått, jag hade sprungit New York City Marathon!

Mamma har alltid sagt: "Se till och le så ser ingen hur ful du är!" Jag gjorde mitt bästa, glad och ledsen på samma gång.

Världens bästa mamma och jag efter loppet!

Slitna men glada deltagare