Så var det dags...
December 2011 så satte vi hela familjen på Umeå flygplats på väg ned till Göteborg för att fira första advent tillsammans. Sittandes på flygplatsen så satte vi alla med varsin dator och lekte på, osociala som sig bör. Plötsligt får mamma syn på en länk, platserna för New York Marathon 2013 är släppta.
Jag vet inte med hur många procents seriositet som hon frågade mig, jag hade ju just bara klarat att springa mina första tio kilometer utan att stanna, men hon hojtade ur sig;
"Ska vi? Fyrtiotvå kilometer, två år från nu?".
Det krävdes inte många sekunders betänketid för mig, jag är ju som känd för att lyckas ta mig vatten överhuvudet med jämna mellanrum. "Självklart, det är bara boka".
Snabb i käften, ja det är jag men plötsligt så satt vi där, på väg ned till Göteborg, fast på datorn hade vi två biljetter till USA och New York Marathon 2013.Göteborg kändes plötsligt väldigt fjuttigt.
Sen den där resan har jag hunnit med en del... Sommaren efter så sprang jag först min första halvmara, senare klarade jag också Lidingöloppet, det som också blev en del till att klara en Svensk klassiker där jag avslutningsvis blev sponsrad av Team Crescent inför sista etappen i år på Vätternrundan.
Det har varit två helt otroliga år och nu är det äntligen dags.
Formmässigt hade jag kunnat varit bättre. Jag hade kunnat varit tio kilo lättare, skaffat mig en riktig löparkropp istället för den ex-tjockiskropp som idag springer mer på tjurskallighet och vilja än på finmotorik och kondition.
Men jag tänkter inte sitta här och fokusera på vad jag kunnat göra annorlunda.
Jag tänker fokusera på det positiva.
- Om hur jag tack vare Pappa med familj kunnat ha Andreas Domeij som personlig tränare, som givit mig ett träningsprogram att följa, ett syfte med träningen för varje vecka.
- Att jag kommer ha Mamma med mig på resan, hela vägen från start till mål så kommer hon springa där bredvid mig, peppa mig framåt när det tar emot, för det kommer det göra.
- Hur Tomas är med här på resan, hjälper oss i tysthet, står ut med mina och mammas tävlingsnerver, något som skulle kunna få de flesta att springa åt andra hållet.
- Till sist tänker jag fokusera på min systers fantastiska förmåga att totalt kapa mig vid fotknölarna när jag tror att jag är bäst i världen (det händer oftare än vad ni tror) men också lyfta upp mig när jag mår som sämst och bara vill ge upp.
Utan er alla så skulle jag aldrig kunnat tagit mig såhär långt och det är med er i ryggen som jag kommer se till att passera mållinjen på söndag.
I skrivandes stund så sitter jag på hotellet vid Arlanda och för första gången på hela dagen så känner jag mig riktigt taggad. 08.00 imorgon lyfter vi, mot New York och mot mitt livs lopp.
31 oktober 2013
21 oktober 2013
Ja, jag kan dra åt helvete idag.
Fjorton dagar.
Fjorton dagar har jag kvar till New York Marathon. Om tolv dagar så lämnar jag Sverige och jag är livrädd.
Jag är rädd för att misslyckas, att inte ta mig igenom. Tänk om jag behöver bryta loppet, vad ska jag göra då?
Då känns det som att hela den här resan varit förgäves, att jag lika gärna kunnat stannat som fet.
Jag gjorde det här för att bli den bästa versionen av mig själv.
En tränad Ante, en person med självförtroende, någon som tar för sig.
Jag har inte nått dit. Just nu är jag en blekfet jävel med en halv hyfsad kondis för min storlek.
Självklart är jag glad över mina framsteg såhär långt, klassikern, att ha tappat över 65 kg och allt det där men jag är inte nöjd.
Jag är fortfarande den där osäkra killen som vägrar ta för sig, eller en överspelande dryg jävel som tror han har självförtroende.
Jag vill nå hela vägen, men jag visar det inte. Varje dag när väckarklockan ringer så tänker jag att idag ska bli den bästa jävla dagen någonsin. Men vid första två-vägsval senare så tar jag ALLTID den lätta vägen.
Fan första året efter min operation så föraktade jag människor som åt snabbmat, tog hissen en våning eller inte kunde vara utan fest en enda helg. Allt det där är borta, nu har jag Billys i frysen, ett känt ansikte på krogen och killen som liftar hem ynka två kilometer.
Det är förjävligt och jag hatar mig själv för det.
På en viss nivå så hoppas jag att jag får bryta New York Marathon, för jag är fan inte värd att lyckas.
Sen när jag sitter där med ett två vägs val igen;
Att träna hårdare och lära mig något.
Eller ge upp och gå tillbaka till killen som tryckte 6 liter läsk om dagen.
Vi får se om jag igen tar den lätta vägen, för just nu har jag inte en jävla aning.
/Ante
- from my awesome iPhone!
Fjorton dagar har jag kvar till New York Marathon. Om tolv dagar så lämnar jag Sverige och jag är livrädd.
Jag är rädd för att misslyckas, att inte ta mig igenom. Tänk om jag behöver bryta loppet, vad ska jag göra då?
Då känns det som att hela den här resan varit förgäves, att jag lika gärna kunnat stannat som fet.
Jag gjorde det här för att bli den bästa versionen av mig själv.
En tränad Ante, en person med självförtroende, någon som tar för sig.
Jag har inte nått dit. Just nu är jag en blekfet jävel med en halv hyfsad kondis för min storlek.
Självklart är jag glad över mina framsteg såhär långt, klassikern, att ha tappat över 65 kg och allt det där men jag är inte nöjd.
Jag är fortfarande den där osäkra killen som vägrar ta för sig, eller en överspelande dryg jävel som tror han har självförtroende.
Jag vill nå hela vägen, men jag visar det inte. Varje dag när väckarklockan ringer så tänker jag att idag ska bli den bästa jävla dagen någonsin. Men vid första två-vägsval senare så tar jag ALLTID den lätta vägen.
Fan första året efter min operation så föraktade jag människor som åt snabbmat, tog hissen en våning eller inte kunde vara utan fest en enda helg. Allt det där är borta, nu har jag Billys i frysen, ett känt ansikte på krogen och killen som liftar hem ynka två kilometer.
Det är förjävligt och jag hatar mig själv för det.
På en viss nivå så hoppas jag att jag får bryta New York Marathon, för jag är fan inte värd att lyckas.
Sen när jag sitter där med ett två vägs val igen;
Att träna hårdare och lära mig något.
Eller ge upp och gå tillbaka till killen som tryckte 6 liter läsk om dagen.
Vi får se om jag igen tar den lätta vägen, för just nu har jag inte en jävla aning.
/Ante
- from my awesome iPhone!
16 oktober 2013
Kostymen ska bort, inte fyllas ut - ett inlägg om hur det en gång var och vad det ska bli igen
Sitter på jobbet med två timmar kvar av dagen, just haft min eftermiddagsrast. Givetvis hann jag med att trycka i mig ett par smörgåsar under rasten. Jävla dåre man är.
Jag minns när jag var nyopererad, nyss börjat äta som vanligt. Bodde hemma hos farsan i Härnösand. Varje dag så var det en promenad till och från jobbet.
* Dagen inleddes med en mugg med yoghurt och müsli. Inget bröd, inga onyttigheter.
* På första rasten på jobbet så åt jag en skiva Rågrut, en ostskiva och en miniförpackning med smör. Inget krusidull där heller.
* Lunchen hade jag med mig, 2,5 dl balanserad hemlagad mat. 1 dl ris/pasta/potatis tillsammans med 1 dl kött/fisk/kyckling toppat med 0.5 dl sallad.
* Eftermiddagsrasten kände jag efter på, antingen blev det en frukt eller så blev det en ny skiva Rågrut.
* När jobbet var slut så gick jag hem, åt riktig middag med lagad mat. Samma balans som lunchen.
Efter middagen så tränade jag, gick en promenad med hunden eller bara tog det lugnt. Helt efter vilken energinivå jag låg på.
* Vid 22 tiden så började jag bli trött, men samtidigt lite småsugen så jag avslutade kvällen med antingen 1 glas juice eller 1 skiva med mjukt bröd (första på hela dagen) med ost och skinka.
Sen var dagen över.
Vardagar och helger såg likadan ut, inget festande, ingen snabbmat eller halvfabrikat. Magsäcken visste exakt vad den behövde och jag gav den inget mer än så. Kroppen mådde bättre än på länge och jag kände hur vikten rasade av mig.
Idag ligger jag precis på 89.0 kg och har gått upp totalt 11 kg sen min lägsta vikt. Jag har visserligen redan påbörjat min resa att gå ned igen, har tappat 3-4 kg de senaste veckorna men jag är mil ifrån de rutiner som jag en gång hade.
Imorgon är jag ledig, jag vet att min kompis som bor hos mig förmodligen kommer slå ihjäl mig men jag tänker prova att kliva upp och köra samma rutin, se om jag redan imorgon kan hitta det mönster som jag faktiskt opererade mig efter. Det finns inga snabbkurer, ingen självsvält eller ökad träning som kan ge tillåtelse för mig att fuska som jag har gjort den här sommaren.
Jag måste gå tillbaka till de jag kan, de som jag från början byggde den här bloggen runt.
Mitt nya liv.
Jag minns när jag var nyopererad, nyss börjat äta som vanligt. Bodde hemma hos farsan i Härnösand. Varje dag så var det en promenad till och från jobbet.
* Dagen inleddes med en mugg med yoghurt och müsli. Inget bröd, inga onyttigheter.
* På första rasten på jobbet så åt jag en skiva Rågrut, en ostskiva och en miniförpackning med smör. Inget krusidull där heller.
* Lunchen hade jag med mig, 2,5 dl balanserad hemlagad mat. 1 dl ris/pasta/potatis tillsammans med 1 dl kött/fisk/kyckling toppat med 0.5 dl sallad.
* Eftermiddagsrasten kände jag efter på, antingen blev det en frukt eller så blev det en ny skiva Rågrut.
* När jobbet var slut så gick jag hem, åt riktig middag med lagad mat. Samma balans som lunchen.
Efter middagen så tränade jag, gick en promenad med hunden eller bara tog det lugnt. Helt efter vilken energinivå jag låg på.
* Vid 22 tiden så började jag bli trött, men samtidigt lite småsugen så jag avslutade kvällen med antingen 1 glas juice eller 1 skiva med mjukt bröd (första på hela dagen) med ost och skinka.
Sen var dagen över.
Vardagar och helger såg likadan ut, inget festande, ingen snabbmat eller halvfabrikat. Magsäcken visste exakt vad den behövde och jag gav den inget mer än så. Kroppen mådde bättre än på länge och jag kände hur vikten rasade av mig.
Idag ligger jag precis på 89.0 kg och har gått upp totalt 11 kg sen min lägsta vikt. Jag har visserligen redan påbörjat min resa att gå ned igen, har tappat 3-4 kg de senaste veckorna men jag är mil ifrån de rutiner som jag en gång hade.
Imorgon är jag ledig, jag vet att min kompis som bor hos mig förmodligen kommer slå ihjäl mig men jag tänker prova att kliva upp och köra samma rutin, se om jag redan imorgon kan hitta det mönster som jag faktiskt opererade mig efter. Det finns inga snabbkurer, ingen självsvält eller ökad träning som kan ge tillåtelse för mig att fuska som jag har gjort den här sommaren.
Jag måste gå tillbaka till de jag kan, de som jag från början byggde den här bloggen runt.
Mitt nya liv.
 |
| Huden hänger och slänger på mig, tidigare har jag stört mig på det. Nu stör jag mig på att det inte slänger tillräckligt mycket. Jag tänker få den där kostymen bortopererad, inte utfylld. 89.0 kg - 2013-10-16. Om drygt två månader så har jag varit opererad i tre år. Vi ska se hur kostymen sitter då. |
14 oktober 2013
Umemaran 21 km - sammanfattning
Fortfarande utan internet hemma så har jag inte haft möjlighet att uppdatera förrän nu.
Det var en rejält sammanbiten kille som anmälde sig på Teg centralskola en timme innan loppet började. Jag vet egentligen inte varför men jag var nervösare än vanligt, inte över magen eller någon annan skada utan snarare för att jag inte skulle kunna prestera på den nivå jag ville.
Strax innan starten så hittade jag en annan löpare som mamma tipsat mig om skulle försöka ta sig i mål på 1 h 55 minuter. En drömtid för mig som skulle innebära personbästa med över fyra minuter. Så jag började prata med henne och beslutade mig för att försöka lägga mig i hennes tempo första biten och se hur farten kändes. När starten gick så lade jag mig helt enkelt bara 1,5 meter bakom henne och hon fick helt styra farten, dra mig framåt. Inte så lagmannamässigt men som medelmåttalöpare så gör man vad man kan för att hitta sig fördelar.
Efter fem kilometer så hade jag hållit på i 28 minuter och det började känns på i höfterna av att springa på asfalten. Naiv som jag var så trodde jag mina 15 minuter gå-jogg uppvärmning skulle vara tillräckligt för att ta mig runt men jag skulle värmt upp mycket mycket bättre.
Så efter 28 minuter så fick jag släppa min farthållare 400-500 meter framför mig och jag såg henne endast med jämna mellanrum.
När vändningen kom efter 10,5 kilometer så stod klockan på 58 minuter och kroppen hade kommit igång ordentligt. Väl medveten om att nu var det bara en mils löpning kvar. Att jag bara skulle behöva borra mig ett varv runt Skyttis eller drygt tre varv runt Hörnsjön. Kort sagt en distans som jag var bekant med så försökte jag öka på. Jag nollade klockan och startade en ny räkning, en nedräkning till mål.
Med ca sjutton kilometer avklarade så trummade jag på fint. Sen vändningen hade jag inte blivit omsprungen en enda gång utan jag hade istället sprungit förbi ett tiotal löpare som stumnat på slutet. Några hundra meter efter sista vätskan så passerade jag dessutom förbi min tidigare hare som också hade stumnat, asfaltslöpning kan verkligen äta upp benen. Med bara några kilometer kvar så såg jag att jag hade chans att klara den magiska två timmarsgränsen, det enda som behövdes var att jag ökade tempot lite grann. Då hände det som inte får hända. Med endast en kilometer kvar till målet så kraschar magen av den ökade ansträngningen. Besviken och förbannad över att den där magen aldrig kan ordna till sig så tar jag mig i mål på två timmar och trettiofem sekunder.
Men nu är loppet avklarat i alla fall.
Det var en rejält sammanbiten kille som anmälde sig på Teg centralskola en timme innan loppet började. Jag vet egentligen inte varför men jag var nervösare än vanligt, inte över magen eller någon annan skada utan snarare för att jag inte skulle kunna prestera på den nivå jag ville.
Strax innan starten så hittade jag en annan löpare som mamma tipsat mig om skulle försöka ta sig i mål på 1 h 55 minuter. En drömtid för mig som skulle innebära personbästa med över fyra minuter. Så jag började prata med henne och beslutade mig för att försöka lägga mig i hennes tempo första biten och se hur farten kändes. När starten gick så lade jag mig helt enkelt bara 1,5 meter bakom henne och hon fick helt styra farten, dra mig framåt. Inte så lagmannamässigt men som medelmåttalöpare så gör man vad man kan för att hitta sig fördelar.
Efter fem kilometer så hade jag hållit på i 28 minuter och det började känns på i höfterna av att springa på asfalten. Naiv som jag var så trodde jag mina 15 minuter gå-jogg uppvärmning skulle vara tillräckligt för att ta mig runt men jag skulle värmt upp mycket mycket bättre.
Så efter 28 minuter så fick jag släppa min farthållare 400-500 meter framför mig och jag såg henne endast med jämna mellanrum.
När vändningen kom efter 10,5 kilometer så stod klockan på 58 minuter och kroppen hade kommit igång ordentligt. Väl medveten om att nu var det bara en mils löpning kvar. Att jag bara skulle behöva borra mig ett varv runt Skyttis eller drygt tre varv runt Hörnsjön. Kort sagt en distans som jag var bekant med så försökte jag öka på. Jag nollade klockan och startade en ny räkning, en nedräkning till mål.
Med ca sjutton kilometer avklarade så trummade jag på fint. Sen vändningen hade jag inte blivit omsprungen en enda gång utan jag hade istället sprungit förbi ett tiotal löpare som stumnat på slutet. Några hundra meter efter sista vätskan så passerade jag dessutom förbi min tidigare hare som också hade stumnat, asfaltslöpning kan verkligen äta upp benen. Med bara några kilometer kvar så såg jag att jag hade chans att klara den magiska två timmarsgränsen, det enda som behövdes var att jag ökade tempot lite grann. Då hände det som inte får hända. Med endast en kilometer kvar till målet så kraschar magen av den ökade ansträngningen. Besviken och förbannad över att den där magen aldrig kan ordna till sig så tar jag mig i mål på två timmar och trettiofem sekunder.
Men nu är loppet avklarat i alla fall.
12 oktober 2013
Sista tävlingen innan New York
Hej alla, jag vet att jag inte uppdaterat på länge. Jag kom in i en bloggtorka där ett tag.
Men tränat har jag fortsatt med och nu sitter jag i bilen påväg upp till Umeå för sista utmaningen innan New York.
En halvmara som får vara den sista formkollen till om jag klarar dubbla sträckan om drygt tre veckor.
Jag är inte särskilt orolig för distansen. 21 kilometer SKA jag klara, det är farten som oroar mig. Att det ska ta för lång tid.
Det är första gången jag springer den här banan men de sägs att den ska vara ganska lättsprungen så jag hoppas att jag ska kunna ge självförtroendet en skjuts idag och prestera under två timmar.
Starten går 11.00 och jag är nervös. En sista sak. Jag kör utan Imodium idag. De är ett knep jag tänker spara till NY. Sladdermagen får helt enkelt se till att skärpa sig.
Vi hörs efteråt!
- from my awesome iPhone!
Men tränat har jag fortsatt med och nu sitter jag i bilen påväg upp till Umeå för sista utmaningen innan New York.
En halvmara som får vara den sista formkollen till om jag klarar dubbla sträckan om drygt tre veckor.
Jag är inte särskilt orolig för distansen. 21 kilometer SKA jag klara, det är farten som oroar mig. Att det ska ta för lång tid.
Det är första gången jag springer den här banan men de sägs att den ska vara ganska lättsprungen så jag hoppas att jag ska kunna ge självförtroendet en skjuts idag och prestera under två timmar.
Starten går 11.00 och jag är nervös. En sista sak. Jag kör utan Imodium idag. De är ett knep jag tänker spara till NY. Sladdermagen får helt enkelt se till att skärpa sig.
Vi hörs efteråt!
- from my awesome iPhone!
Location:Poststigen,Umeå,Sverige
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)