Umemaran 21 km - sammanfattning

Fortfarande utan internet hemma så har jag inte haft möjlighet att uppdatera förrän nu.

Det var en rejält sammanbiten kille som anmälde sig på Teg centralskola en timme innan loppet började. Jag vet egentligen inte varför men jag var nervösare än vanligt, inte över magen eller någon annan skada utan snarare för att jag inte skulle kunna prestera på den nivå jag ville.

Strax innan starten så hittade jag en annan löpare som mamma tipsat mig om skulle försöka ta sig i mål på 1 h 55 minuter. En drömtid för mig som skulle innebära personbästa med över fyra minuter. Så jag började prata med henne och beslutade mig för att försöka lägga mig i hennes tempo första biten och se hur farten kändes. När starten gick så lade jag mig helt enkelt bara 1,5 meter bakom henne och hon fick helt styra farten, dra mig framåt. Inte så lagmannamässigt men som medelmåttalöpare så gör man vad man kan för att hitta sig fördelar.

Efter fem kilometer så hade jag hållit på i 28 minuter och det började känns på i höfterna av att springa på asfalten. Naiv som jag var så trodde jag mina 15 minuter gå-jogg uppvärmning skulle vara tillräckligt för att ta mig runt men jag skulle värmt upp mycket mycket bättre.
Så efter 28 minuter så fick jag släppa min farthållare 400-500 meter framför mig och jag såg henne endast med jämna mellanrum.

När vändningen kom efter 10,5 kilometer så stod klockan på 58 minuter och kroppen hade kommit igång ordentligt. Väl medveten om att nu var det bara en mils löpning kvar. Att jag bara skulle behöva borra mig ett varv runt Skyttis eller drygt tre varv runt Hörnsjön. Kort sagt en distans som jag var bekant med så försökte jag öka på. Jag nollade klockan och startade en ny räkning, en nedräkning till mål.

Med ca sjutton kilometer avklarade så trummade jag på fint. Sen vändningen hade jag inte blivit omsprungen en enda gång utan jag hade istället sprungit förbi ett tiotal löpare som stumnat på slutet. Några hundra meter efter sista vätskan så passerade jag dessutom förbi min tidigare hare som också hade stumnat, asfaltslöpning kan verkligen äta upp benen. Med bara några kilometer kvar så såg jag att jag hade chans att klara den magiska två timmarsgränsen, det enda som behövdes var att jag ökade tempot lite grann. Då hände det som inte får hända. Med endast en kilometer kvar till målet så kraschar magen av den ökade ansträngningen. Besviken och förbannad över att den där magen aldrig kan ordna till sig så tar jag mig i mål på två timmar och trettiofem sekunder.

Men nu är loppet avklarat i alla fall.