Vi börjar med de negativa, mest bara för att då får jag avsluta positivt.
Jag har ännu inte nått kraven för min bukplastik, när 2013 började så räknade jag med att jag skulle vara färdig, all min övervikt skulle vara borta och jag skulle ha fått opererat bort min överflödshud på magen.
Där har jag misslyckats. Jag är mitt i processen för min bukplastik och jag har ännu några kilon kvar innan de kommer boka en tid åt mig.
Så det målet får vi flytta vidare till 2014.
Sedan så hade vi årets stora satsning, New York City Marathon. När året startade och kanske speciellt i april efter mitt rekord på halvmaran så satte jag upp målet för mig själv att klara NYC Marathon på under fyra timmar.
En del av mig är jättestolt över att jag tog mig igenom loppet, för trots allt så var det ett distansrekord för mig och trots att hela min kropp skrek åt mig att stanna de sista 15 kilometerna så gav jag aldrig upp.
Men en del av mig är också så sjukt besviken på mig själv för att jag inte hade givit mig själv de bästa förutsättningarna. Att jag kom i mål hela 53 minuter efter utsatt tid. Det kommer jag inte att kunna förlåta mig själv för.
Så det är årets två stora misslyckanden, den del som jag också tar med mig in 2014, en läxa till att det finns inga genvägar, att jobbet måste göras.
Men nu över till de positiva, för det har funnits en del sånt också under 2013. Vi börjar med Vasaloppet eller Öppet Spår som de var jag åkte. I december när jag tog mina första stavtag ute i spåret så hade jag aldrig åkt längdskidor annat än några kilometer på gymnastiken med skolan (där jag också efter halva vägen försökte ta bussen hem, så mycket hatade jag det då).
Att några månader senare stå på startlinjen i Sälen och känna att jag skulle klara av att åka nio mil skidor, det var för mig en otrolig känsla. En känsla jag har att tacka två personer för, mamma och Andreas Domeij som både hjälpte mig att träna och hitta tekniken som krävdes för att klara loppet.
Så de var ett av mina största ögonblick under året.
Mitt andra stora ögonblick var ett helt äventyr, jag har aldrig känt mig så speciell som jag gjorde den där dagen i april när Team Crescent ringde mig. Samtalet handlade om att jag skulle få bli en del i deras team, att de skulle hjälpa mig att avsluta min satsning mot en Svensk Klassiker.
Jag fick en superfin cykel och all utrustning jag kunde tänka mig att behöva. Jag fick också en startplats till Vätternrundan. Min sista tävling innan klassikern var avslutad. Återigen så var Andreas Domeij och min mor en otroligt viktig del av min träning mot att lyckas.
Tävlingen och dagen innan tävligen var helt magisk, intervjuad på scen, prata i mikrofon på stora torgen och få tävla i riktiga tävlingskläder. Jag hade ett sånt otroligt stöd bakom mig att loppet plötsligt kändes genomförbart.
Trettio mil cykel tog jag mig igenom och plötsligt så kom jag där över mållinjen, Team Crescent mötte mig med en stor filmkamera och jag blev intervjuad i äkta sportanda.
Livet kändes helt otroligt, jag hade klarat det.
Öppet spår, Vätternrundan och att jag faktiskt fick genomföra hela NYC Marathon, även om tiden inte blev den bästa.
De var mina största ögonblick genom året.
Det låter klichéartat men imorgon är det 1 januari, då börjar min nästa satsning. Den kanske viktigaste av alla. Den största delen av de vikten är borta, ändå är jag fortfarande gravt överviktig i huvudet och jag måste lösa det.
Så de är tillbaka till rutinerna. Träning, mat och den här gången något viktigare, inställningen.
När 2014 tar slut, då ska jag ha nått min bukplastik, jag ska ha hittat en balanserad livsstil och jag tänker lära mig uppskatta de jag ser när jag ser på mig själv.
Med de sagt, tack för ett fantastiskt år och alla ni som stöttat mig under året, tack.
- Posted from my awesome iPhone
