En lyckad tävling!

Åh vilket bra lopp jag har haft!
Idag så deltog jag som sagt i Öviks Trail, 12 kilometers etappen. Inledde uppladdningen med två och en halv imodium (hade inga planer på att låta magen bråka med mig idag) och en havregrynsgröt frukost. Precis som jag alltid är inför en tävling så var jag totalt rastlös och hann med att städa större delen av lägenheten medan medan jag väntade på att T skulle dyka upp och köra upp mig till tävlingen.
Väl där uppe så ägnade jag tjugo minuter åt att värma upp ordentligt för att väcka de morgontrötta benen innan jag började göra mig redo förs start. Med bara femton minuter kvar till starten så kom det en störtskur och sköljde över oss. Då kändes det verkligen som att det skulle bli ett bra lopp, jag älskar luften som blir när det när eller har alldeles nyligt regnat. Jag känner mig alltid lite starkare.

När det var dags för start så hade regnet hunnit passera och vi var ett 60-tal startande som taggade ställde oss vid startlinjen. Starten gick och jag försökte tänka smart så jag la mig bland de allra sista i ledet då tempot blev förvånansvärt högt de första kilometerna.
Efter ungefär två kilometer så kom en av de större stigningarna där jag med hjälp av ett rep fick gå/klättra mig upp till nästa platå. Då stigningen var väldigt brant så försökte jag fokusera på att (som mamma har tjatat om på Brux Löpargrupp) hela tiden hålla en "löpliknande rörelse" uppför backen. Uppför så passerade jag flera stycken som stumnat efter den snabba starten och jag var glad över att inte ha hängt på för hårt i början.
Efter att ha tagit mig över första berget och runt den lilla sjö som spåret gick längs så blev jag omsprungen av en tjej som jag passerat i stigningen innan, snacka om duktig terränglöperska! I varje uppförsbacke så tog jag in på henne men så fort det flackade lite så hade jag inte en chans. Tripp tripp så drog hon iväg som om hon inte gjort annat, kom på mig själv med att beundra hennes löpsteg medan jag själv snubblade på bland sten och rötter.

Efter första sex kilometerna så passerade jag starten och varvningen, där fyllde jag på med vätska och kände att kroppen var fortfarande förvånansvärt pigg i kroppen även om vaderna hade börja stumna lite smått. I vanliga fall så tränar jag enbart på stigar eller vägar så när det börjar bli riktig terränglöpning så tar det på helt andra muskler i benen. Uppför nästa brant så sprang jag lite avvaktande, jag försökte hålla drivet där det var lätt uppför eller flackt och istället fokusera på att inte tappa tempot i branterna. På morgonen innan loppet så hade jag pratat med mamma och hade då missförstått henne att en del av loppet gick längs den led som vi sprang förra året, en kraftig stigning där man fick dra sig med rep uppför hällarna för att kunna ta sig upp. Så med det i baktanken så låg jag lite avvaktande och spara krafterna inför detta. Så medan jag väntade på att en kraftig brant skulle komma så insåg jag plötsligt att jag hade nått toppen och alla de värsta partierna plötsligt var över.
Så istället för att fokusera på att spara på krafterna så kunde jag tömma benen på de som fanns i en två och en halv kilometers lång utförslöpa utför berget. Spåret var fullständigt fantastiskt och jag kunde stå på de jag hade utför.
När jag passerade vägkorsningen med bara 500-600 meter kvar av loppet så fick jag se mamma och Tomas som stod och hejade på mig längs vägen, det blev en skön extra pepp som gjorde att jag kunde ösa på det sista jag hade in i mål.

Innan starten så hade jag satt som målsättning att ta mig in på mellan 1h30min ocj 1h35min. Jag tog mig i mål på tiden 1 timme 30 minuter och 17 sekunder. Ett jätteskönt kvitto på att orken finns där, speciellt då jag tog mig igenom hela loppet utan att magen krånglade.

Glad men trött kille efter 12 kilometer i terrängen.

Nu blir det att äta middag, ladda om för imorgon så ska jag och resten av Brux Löpgrupp upp till Umeå för en stafett så då gäller det att ha pigga ben!

Comeback i bloggandet och en ny tävling

Nej, jag är inte död. Även om man lätt kunnat tro det. Bloggen har inte uppdaterats på nästan tre veckor, det beror mesta dels på att de senaste fem veckorna har vi haft beordrad övertid på jobbet. Det och träningen gör att jag verkligen inte har ork att sätta mig vid datorn och skriva när jag kommer hem på kvällarna. Ursäkterna skulle kunna bli många men nu är jag här och nu skriver jag igen.

Imorgon ska jag delta i en tävling här i Övik. Det är en tolv kilometers terrängbana i Själevad, en ganska tuff sådan och jag tror jag kommer få slita på bra för att ta mig igenom den. Jag ser faktiskt fram emot det hela, det roliga med att springa just terräng är att löpningen blir så varierad och jag är övertygad om att jag kommer få gå de allra brantaste partierna. Målsättningen är att hålla löpningen vid liv så stor del av loppet som möjligt. Samt att sa sig i mål såklart. Efter Höga Kustens mardrömslopp så ser jag inte det längre som en självklarhet. Förhoppningsvis så kommer det inte vara lika olidligt varmt imorgon.

Här nedan så kan ni se en bild på banprofilen. Jag kommer springa de röda och de blå sträckorna.

Förra sommaren så sprang jag och mamma delar av banan så jag vet på ett ungefär vad jag ger mig in på och det är inte direkt normal löpning som ni kan se nedan.

Så imorgon får ni gärna tänka en extra gång på mig kring 11.30 när starten går. Jag vet att jag kommer vara supernervös, precis som inför varje tävling. 

Skönt att vara tillbaka med bloggandet efter en lång tids tystnad, den är viktigare för mig än vad jag ibland kommer ihåg.

Bäst just nu: Att Tobbe klippt mig, gillar verkligen min nya frisyr.

Sämst just nu: Får inte till kosten som jag vill, för mycket småfusk här och där. Skärpning!

Det är inte lätt när det är svårt...

Det går verkligen inte bra för mig just nu.

I lördags så gick min tredje telefon på mindre än två månader sönder. Så nu är jag utan telefon, vilket också innebär utan Funbeat-appen = Ingen möjlighet att mäta hur långt jag cyklar/springer när jag är ute och tränar. Sen igår kväll så inser jag att mitt laptop-batteri har blivit bränt (pga att jag glömt ändra en inställning så datorn aldrig gick i vänteläge, klantigt... jag vet).
Less som satan så ger jag mig iväg för att springa mina intervaller, om vi skippar att de småregnar (för det är ändå rätt skönt väder att springa i) så hinner jag knappt igenom uppvärmningen förrän pulsklockan varnar för lågt batteri. Så nu vet jag inte om mina pulstider stämmer överhuvudtaget.
Det är ju dock viktigare att jag var ute och sprang över en mil, inte vad jag hade för puls under tiden.

Man kan helt klart konstatera att fortsätter det i den här takten så kommer jag bli arbetslös, min lägenhet kommer att brinna ned och jag kommer bli påkörd av en bil inom loppet av en månad.

Det går verkligen inte bra för mig just nu.

Ny vecka, nya utmaningar

En ny vecka är här med ett nytt träningsschema och nya utmaningar framför mig. Den här veckan är viktig då jag jobbar fem dagar, har utbildning en dag och ändå ska jag få till sex stycken träningspass. Det är roligt att träna igen, det känns skönt att vara tillbaka där. Jag vet att jag har lång väg kvar till samma form som jag hade i våras men jag känner ändå att det är roligt igen.
Att träna ska inte kännas som något måste, det ska vara något man gör för att man själv vill. Nu vill jag verkligen träna, jag vill komma i form.

Dagens schema innehöll 90 minuters morgonpromenad men tyvärr missade jag att kolla mailen i tid så jag hinner inte det innan jobbet så istället så blir det en 90 minuters kvällspromenad, förhoppningsvis så gör det inte så mycket, viktigare att passet blir av.

Om 45 minuter börjar arbetsveckan så det är dags för mig att promenera ned till jobbet. Jag går varje dag fram och tillbaka till jobbet, även om det inte är särskilt långt så är det ändå fyra kilometers extra träning varje dag. Jag tycker om att gå ned till stan då det är utför hela vägen och hur trött  jag än är så har hjärnan vaknat till när jag är framme.

På återseende!

Idag så klaffade allt

Idag gick träningen riktigt bra.

Efter att jag slutat jobbet för dagen så skyndade jag mig hem, packade ordning väskan (med nästan allt, tur Tobbe kunde låna ut en tröja efter passet) och tog mig till gymmet för att träffa Tobias. Även om vi inte tränade samma pass idag så är det ändå alltid trevligare att träna tillsammans så medan han lyfte vikter så gav jag mig på löpbandet.
På dagens schema stod lätt löpning där jag skulle hålla mig mellan 138-152 i puls under 60 minuter. Då jag fortfarande känner mig lite osäker på magen så var det skönt att köra det här passet inomhus (med max 50 meter till en toalett). Jag hittade ett bra tempo och ställde in på ettans lutning (jag har aldrig tidigare tänkt på att använda lutningen på bandet så det var nytt) innan jag startade klockan. Redan efter 4-5 minuter kände jag att kroppen följde med precis som den skulle och då bandet synkade med mitt pulsband så fick jag pulsen direkt på displayen och att kika på klockan på armen hela tiden som jag annars får göra för att se att jag håller pulsen ordentligt.
Sen var det en sån där dag där allt bara klaffade, jag hann 9.2 kilometer på de 60 minuter jag höll på och med tanke på att det bara var en lättjogging där jag kände att kroppen hade mycket mer att ge så kändes det verkligen toppen med ett sånt pass. Speciellt efter lördagens tunga halvmara.

Såhär trött och svettig var jag efter 60 minuter på löpbandet, till mitt försvar så kände jag mig fräschare. Det var riktigt varmt i lokalen!

Så nu har jag både hunnit med att cykla, promenera och jogga den här veckan. Imorgon har jag vila för på lördag så blir det tuffa intervaller där jag ska hålla på 5*7 minuter. Jag både ser fram emot och fruktar dessa.

Nu ska jag krypa ned i sängen och försöka somna i hyfsad tid. Sista arbetsdagen för veckan imorgon och jag tänkte försöka avsluta den med stil så jag behöver vara utvilad.
På återseende!

Bukplastik, promenad och en ny tävling

Idag när jag satt på jobbet så ringde läkaren från Sollefteå sjukhus. Han har en tid åt mig fredagen den 23 augusti. Klockan 13.00 ska jag infinna mig på kirurgavdelningen för den sista avgörande bedömningen om jag ska få operera bort min överflödshud på magen.
För att bli godkänd för bukplastik så måste jag ha ett BMI på 27. Dit har jag 8,1 kg. Många kanske tycker jag är vansinnig som på allvar tror att jag ska hinna gå ned det på bara 17 dagar. Men jag tänker försöka.
Det får bli mitt eget biggest loser. Jag har mitt träningsschema och jag kan allt jag behöver veta om kost. Om jag sköter bägge delarna så finns det en chans. Det är tillräckligt för mig, går det så går det.

Fick promenad sällskap av Sara idag :)

Ikväll efter jobbet så var jag och Sara ute på en lång promenad. Hade 75 minuters promenad plus styrka på träningsschemat från Domeij, det blev lite längre idag. 90 minuter plus styrka fick jag ihop. Vi avslutade promenaden med att gå uppför Varvsberget och sedan trapporna uppför högsta hoppbacken så vi fick se utsikten över hela Örnsköldsvik. Det är en fantastiskt fin liten stad jag bor i.

'

Den 24 augusti så går Själevadsfjärden Runt av stapeln, det är en del av Öviksklassikern och jag cyklade 50 kilometers distansen där 2011 när jag nyss hade kommit igång med träningen. Årets lopp tänkte jag försöka mig på 100 kilometers distansen. Det blir en tredje del av vad jag cyklade på Vätternrundan och ett perfekt långpass för konditionen inför höstens löptävlingar. Ska se om jag kan övertala Viktor att ställa upp han också, även om han är mycket snabbare än mig på cykeln så är det alltid roligt med flera deltagare.

Nu har jag hunnit göra bort styrkan och tagit en dusch. Avslutar kvällen precis som gårdagen med ett avsnitt av Sons of Anarchy.

Imorgon är det en ny dag. Fullt fokus som gäller.

Bildbomb från HK-Halvmara

Här kommer lite bilder som kära Anna J tog på mig och mamma när vi sprang HK-Halvmara förra helgen. För er som har koll och undrar varför jag har röd nummerlapp så efteranmälde jag mig och då var alla gröna 21 km nummerlappar slut så jag fick en röd 42 km nummerlapp istället.

Punktering, cykling och en ny träningskamrat

Vad gott det kan vara med fil och müsli! 

Ikväll efter jobbet så for jag och Viktor ut och cyklade tillsammans, jag har inte cyklat med honom förut så det var kul att hitta sig en ny träningskamrat här i Övik. Jag känner inte så många som cyklar landsväg så allt sällskap är ju välkommet.
Vi körde en runda som jag cyklat flera gånger tidigare där man kör över Gullänget, Själevad och ut mot havet och sedan tillbaka, en tur som tar ungefär två timmar och man får lagom mycket backar. 

Dagens träningspass var att få två timmars cykel i en A1,5 fart (I mitt fall mellan 138-152) och min snittpuls för passet blev 138 så jag har legat lite lågt, dock gick jag bara över 152 vid en enda gång och det var vid en lång och brant uppförsbacke i vändningen i Gullvik, hade omöjligt tagit mig upp (om jag inte promenerat i cykelskorna) om jag försökt ta ned pulsen till något lägre. Så där toppade jag 164 uppför.

Viktor såg grymt proffsig ut på sin Bianchicykel. Stackaren fick slita bra när han drog i motvinden, men så går det när man har bättre kondition än undertecknad. Då får man jobba lite.

Även om träningspasset i sig kändes riktigt bra så blev det ruskigt försenat då jag fick punktering när jag cyklade för att möta Viktor. Första punkteringen sen jag fick min cykel av Crescent och även om jag hade alla verktyg med mig så stod jag som ett frågetecken när jag väl skulle byta däck (det stämmer inte att alla killar kan sånt!). Som tur var så hade jag världens bästa Tomas som kom och hjälpte mig med bytet, något han mirakulöst lyckades med på bara ett par minuter, där har man något att lära sig. 

Inte lika proffsigt såg det ut när jag försökte byta däck, olja över hela mig och ett totalt misslyckande att få av däcket från fälgen. Att Tomas gjorde hela processen på mindre än 3-4 minuter gjorde inte saken mindre skämmig.

Så nu sitter jag nyduschad i soffan och ser på Sons of Anarchy (säsong 2, håller på att se igenom alla säsonger på nytt) samtidigt som jag äter fil & müsli, en perfekt avslutning på en riktigt bra dag.

Hoppas ni alla haft en bra dag, på återseende.

Vila, träning och film

Så var måndagen här igen och en ny jobb och träningsvecka är påbörjad. Idag hade jag vilodag efter helgens ganska tuffa pass så efter jobbet blev det bara en promenad hem, middag och tv-spel i soffan. Inte mycket vettigt gjort med andra ord. 

Sitter just nu och ser Kevin James-filmen "Here comes the boom", jag har sett den förut. Den är riktigt bra. Samtidigt som jag tittar så skriver jag här och kikar på veckans träningsschema som Domeij just skickat till mig. Idag så är det som sagt förutom vila men imorgon så är det dags igen. Då har jag två timmars cykling på schemat, det känns skönt att vara tillbaka på hojen igen efter Vätternrundan, det har visat sig vara en träningsform som passar mig riktigt bra. Speciellt nu i början när jag måste träna upp konditionen under lite längre pass som blir för tuffa att springa så är cyklingen en jättebra ersättare.

Senare i veckan har jag både promenader, styrketräning och jogging på schemat. 

Åh vad skönt det är att vara tillbaka i träningen igen. 

Det som gäller nu är att se till att hålla kosten också så kommer jag snart vara tillbaka på banan. De extra kilon som sommaren har givit mig, de ska bort och jag ska hitta tillbaka till den form jag hade innan sommaren startade, när jag på egen hand tog mig i mål på maran under 2 timmar, utan magkrångel!

Livet börjar äntligen hamna på plats igen, jag tror faktiskt att jag kan fixa det här. Jag måste bara ge det tid. Det tog mig 2,5 år att ta mig dit jag är idag, jag får inte tro att jag fixar de sista steget ned till 70 kilosklassen på ett par veckor.

Jag ska se till att höja frekvensen på bloggandet också, för sanningen är den att ju mer jag berättar om min resa här och ju mer jag lovar mig själv att göra genom att skriva det här, desto mer vill jag bevisa för mig och alla andra att jag faktiskt kan klara det. 

En dag i taget, imorgon så gör vi det bästa av just morgondagen. 

På återseende.

HK-Halvmarathon - Sammanfattning

Oj vilken gårdag jag hade!

Det började med loppet, HK-halvmarathon i Nordingrå. Jag, mamma och Anna lämnade Övik klockan 8.30 på lördagsmorgonen, i bilen på väg ned så kändes verkligen allt bra, kroppen fräsch, sinnet lugnt. Ingen oro för de 21 kilometerna som skulle springas, konstigt nog då jag ALLTID brukar vara toknervös så fort det handlar om en tävling.

Nere i Nordingrå så träffade vi två andra deltagare ifrån mammas löpgrupp, Brux Löpargrupp. De skulle också springa och ligger på ungefär samma nivå som mig i löpningen så de bestämde sig för att hänga på mitt och mammas sex minuters tempo, med mamma som farthållare.
Starten gick och de första två kilometerna var en lång seg uppförsbacke och kroppen fick verkligen kämpa för att starta igång, redan efter de första 600 meterna började jag känna hur magen protesterade och jag förstod vilken sorts dag det här skulle bli. Solen stekte på ordentligt och med nästan 30 grader i luften så svettades jag som en gris.
Efter tre kilometer kom första vattenpausen och törstig som jag var så tog jag en halv mugg sportdryck och en halv mugg vatten, lite för mycket för min mage att hantera så efter en lång utförsbacke så vred sig allt om. Smärtan och paniken slog in och alla positiva tankar försvann.

Efter fyra kilometer så bröt jag ihop, tvärstannade på vägen och svor att jag inte kunde fortsätta, allt kändes helt åt helvete. Som tur var så hade jag min fantastiska mamma som draghjälp, hon svor, hotade, peppade och drev mig till att övervinna alla negativa tankar och istället ta mig i kragen. Så sakta men fortfarande i en löpliknande rörelse så fortsatte vi framåt. Vid det här laget så hade de andra två från löpgruppen sprungit ifrån oss, självklart ville de inte bli sinkade av mitt tempo. Det var ju trots allt en tävling.
Två kilometer av löpning i helvetet senare så släppte det faktiskt, steget blev lättare och plötsligt så började jag hitta den rytm som jag vet att jag kan springa i.

Vid nästa vattenkontroll så hade jag hunnit arbeta mig ikapp och förbi en av de andra från löpgruppen och självförtroendet fick sig en liten boost, jag var inte så dålig som jag trodde, jag kunde faktiskt det här.
Loppet fortgick och allt flöt på i ett bra och jämn tempo fram tills ungefär 15 km var passerat. Då gjorde sig magen påmind igen. Den här gången gick det dessvärre inte att bara  bestämma sig och fortsätta och springa, istället var det bara att släppa stoltheten och skutta ut i skogen för ett akutbesök. Sen så gick det bra mycket lättare att springa igen. Men det var inte bara magen som krånglat under loppet. Solen hade även legat på hårt så när sista kilometerna äntligen kom och jag såg ledaren från löpgruppen ett par hundra meter framför mig så tog det hårt när jag försökte jobba mig ikapp, sakta sakta så tog jag mig närmare ett tjugotal meter för varje hundra meter som gick.
Väl inne på upploppet så såg jag att chansen fanns där, att jag verkligen skulle hinna ikapp henne. Så med femtio meter kvar så tömde jag det sista som fanns i kroppen och lyckades trycka mig förbi henne och korsa mållinjen på 2.12.48.
Tjugo sekunder långsammare än vad jag sprang på förra året och 6.48 långsammare än vad jag satt som mål för loppet men med allt som hänt under loppet och med en stekande värme så är jag nöjd att jag tog mig i mål, dock hade det aldrig gått utan mammas draghjälp.

Nu var formchecken avklarad, första veckan med det nya träningsschemat är avklarat och nu kan jag fokusera på att jobba för att nästa lopp ska bli bättre på alla nivåer. Jag måste träna upp bålstabiliteten igen, magen krånglade ingenting medan jag åkte skidor eller tidigare i vår när jag tränade mer mage.
En starkare bål och att tappa ett par kg kommer vara ett perfekt första steg mot ett krågelfritt New york.

Har ni läst igenom hela den här väggen av text så tackar jag er, på återseende!