HK-Halvmarathon - Sammanfattning

Oj vilken gårdag jag hade!

Det började med loppet, HK-halvmarathon i Nordingrå. Jag, mamma och Anna lämnade Övik klockan 8.30 på lördagsmorgonen, i bilen på väg ned så kändes verkligen allt bra, kroppen fräsch, sinnet lugnt. Ingen oro för de 21 kilometerna som skulle springas, konstigt nog då jag ALLTID brukar vara toknervös så fort det handlar om en tävling.

Nere i Nordingrå så träffade vi två andra deltagare ifrån mammas löpgrupp, Brux Löpargrupp. De skulle också springa och ligger på ungefär samma nivå som mig i löpningen så de bestämde sig för att hänga på mitt och mammas sex minuters tempo, med mamma som farthållare.
Starten gick och de första två kilometerna var en lång seg uppförsbacke och kroppen fick verkligen kämpa för att starta igång, redan efter de första 600 meterna började jag känna hur magen protesterade och jag förstod vilken sorts dag det här skulle bli. Solen stekte på ordentligt och med nästan 30 grader i luften så svettades jag som en gris.
Efter tre kilometer kom första vattenpausen och törstig som jag var så tog jag en halv mugg sportdryck och en halv mugg vatten, lite för mycket för min mage att hantera så efter en lång utförsbacke så vred sig allt om. Smärtan och paniken slog in och alla positiva tankar försvann.

Efter fyra kilometer så bröt jag ihop, tvärstannade på vägen och svor att jag inte kunde fortsätta, allt kändes helt åt helvete. Som tur var så hade jag min fantastiska mamma som draghjälp, hon svor, hotade, peppade och drev mig till att övervinna alla negativa tankar och istället ta mig i kragen. Så sakta men fortfarande i en löpliknande rörelse så fortsatte vi framåt. Vid det här laget så hade de andra två från löpgruppen sprungit ifrån oss, självklart ville de inte bli sinkade av mitt tempo. Det var ju trots allt en tävling.
Två kilometer av löpning i helvetet senare så släppte det faktiskt, steget blev lättare och plötsligt så började jag hitta den rytm som jag vet att jag kan springa i.

Vid nästa vattenkontroll så hade jag hunnit arbeta mig ikapp och förbi en av de andra från löpgruppen och självförtroendet fick sig en liten boost, jag var inte så dålig som jag trodde, jag kunde faktiskt det här.
Loppet fortgick och allt flöt på i ett bra och jämn tempo fram tills ungefär 15 km var passerat. Då gjorde sig magen påmind igen. Den här gången gick det dessvärre inte att bara  bestämma sig och fortsätta och springa, istället var det bara att släppa stoltheten och skutta ut i skogen för ett akutbesök. Sen så gick det bra mycket lättare att springa igen. Men det var inte bara magen som krånglat under loppet. Solen hade även legat på hårt så när sista kilometerna äntligen kom och jag såg ledaren från löpgruppen ett par hundra meter framför mig så tog det hårt när jag försökte jobba mig ikapp, sakta sakta så tog jag mig närmare ett tjugotal meter för varje hundra meter som gick.
Väl inne på upploppet så såg jag att chansen fanns där, att jag verkligen skulle hinna ikapp henne. Så med femtio meter kvar så tömde jag det sista som fanns i kroppen och lyckades trycka mig förbi henne och korsa mållinjen på 2.12.48.
Tjugo sekunder långsammare än vad jag sprang på förra året och 6.48 långsammare än vad jag satt som mål för loppet men med allt som hänt under loppet och med en stekande värme så är jag nöjd att jag tog mig i mål, dock hade det aldrig gått utan mammas draghjälp.

Nu var formchecken avklarad, första veckan med det nya träningsschemat är avklarat och nu kan jag fokusera på att jobba för att nästa lopp ska bli bättre på alla nivåer. Jag måste träna upp bålstabiliteten igen, magen krånglade ingenting medan jag åkte skidor eller tidigare i vår när jag tränade mer mage.
En starkare bål och att tappa ett par kg kommer vara ett perfekt första steg mot ett krågelfritt New york.

Har ni läst igenom hela den här väggen av text så tackar jag er, på återseende!