27 februari 2014

Tidningen Cykla har skrivit en artikel om mig

I slutet på november så gjorde jag en intervju tillsammans med Tidningen Cykla om min viktresa och min Svenska Klassiker. Den är nu publicerad i deras senaste nummer.

Vill passa på att påpeka att den här skrevs medan jag fortfarande hade tron och viljan att jag skulle kunna ladda om till en satsning på Klassiken 2014. Jag utesluter i inte i nuläget att jag kommer springa i alla fall Lidingöloppet i år men då måste jag få motivationen och träningsglädjen tillbaka först.

Artikeln hittar ni här nedan :)


Sidorna 10-12
Klicka på bilden för att då den i större upplaga 

Klicka på bilden för att då den i större upplaga 


25 februari 2014

En snabb uppdatering

Igår så blev det en tur på 1life där jag provade Zumba. Även om passet gjorde sitt, jag blev svettig och kom upp i puls så var det nog inget för mig, haha. När andra verkar kunna lossa på sina höfter så var mina stela som betongklumpar och det ända som svängde på min kropp var all hud som är kvar efter operationen. 

Men en del skratt blev det i alla fall då sällskapet var bra. Idag så ska jag prova ett nytt pass, body pump. Förhoppningsvis så kommer det vara lite bättre känsla än Zumban. 

Annars så har jag en ganska låg dag idag. Men jag försöker vänja hjärnan vid att det är okey att ha sådana dagar. Målet är att ha fler bra än dåliga dagar.

Jaja, nog ordbajsat - På återseende.

23 februari 2014

Bekvämlighet, att välja press eller inte press

Sitter i bilen påväg hem till Örnsköldsvik efter att ha spenderat lördagen nere i Härnösand där jag bodde åren 2009-2012.

Redan efter ett par timmar ute i stan så kände jag att jag är glad att jag lämnade. Inte för att jag inte trivdes där, för det gjorde jag. Det var snarare att jag blev lite för bekväm. Precis som jag nu efter två år tillbaka i Örnsköldsvik börjar skruva lite på mig. Hade man frågat mig för ett år sedan så hade jag nog sagt att jag flyttat klart, att Övik var min stad.

Det kanske det är också, jag börjat tro att min oro inte sitter i min omgivning, utan att den egentligen sitter i mig själv. Rädd för att fastna, hamna i gamla hjulspår.

Det är en rädsla som tar upp så mycket av min tid att jag har slutat blicka framåt. Förut vågade jag sticka ut hakan, vågade säga vad jag hade för planer, mest för att jag då också hade ett tydligt mål att jobba mot. De senaste månaderna har det handlat om att "ta en dag i taget". Jag vet inte om de passar mig. Hur konstigt det än låter så har jag alltid levererat under press. Skola, träning, arbete eller i vanliga vardagen. När jag har en deadline, något jag inte kan skjuta på. Då löser jag det, kanske inte alltid på bästa sätt men jag löser det.

Jag måste våga drömma igen, måste våga lita på mig själv och min förmåga att alltid landa på fötterna. Jag är på tok för stor grubblare för att överanalysera saker och ting.

Min utmaning bör istället vara att lära mig skilja på vad som måste jobbas med och vad som jag faktiskt bara kan låta ske.

Så för att börja i rätt ände. Jag behöver en tävling, något lagom och inte alltför långt bort i tiden.
Det är ett steg påväg, en nödvändig press. Resten tar vi det lite lugnare med.

På återseende.

- Posted from my awesome iPhone

21 februari 2014

Ett försvar om fel som egentligen inte ska försvaras men det försvaras ändå

Jag måste förklara lite kring mitt senaste inlägg. Det skrev väldigt fort, väldigt känslosamt och väldigt ocensurerat.

Det stämmer att det är precis som de skrevs, men de är bara en del av sanningen.

Sanningen är att jag fortfarande använder mat som tröst, sällskap och flykt från verkligheten.

En nära vän till mig brukar förklara för mig att "det är lättare att må dåligt än bra och därför väljer hjärnan det när det börjar ta emot".

Jag har allt det materiella som behövs i mitt liv, det jag måste komma tillfreds med är det emotionella. För där är jag väldigt upp och ned just nu. Det skadar mig själv och det skadar mina relationer till de runt omkring mig.

Det värsta är min förmåga att förminska mina egna fel, något samma vän gjorde mig varse om.

Hur jag alltid måste förklara varför något händer just nu, varför jag gör fel eller varför jag gjorde så. Jag vet inte varför jag känner behovet men jag antar att de har med min egen självkänsla att göra.

Oavsett om jag sviker mig själv eller någon annan så vill jag aldrig ha gjort det utan att de fanns en tanke... Hur dum och ursäktande den än kan låta...

Jag märker det nu, jag försöker till och med försvara varför jag försvarar mina fel...

Jag är nog mer trasig än vad jag först trodde.

Finns ingen titel på detta

Ibland funderar jag om jag någonsin kommer bli kvitt det. Suget... Aldrig något lagom....
Jag vet att många av er som läser bloggen tror att jag har gjort något bra.
Säger att jag inspirerar.

Sanningen är den att jag bara har lärt mig dölja det bättre. Det är längre mellan gångerna.

Men jag stänger in mig i lägenheten, äter det jag har hemma och blir sakta fetare och fetare.

Inte ens en vecka klarar jag att följa ett kostschema. Än mindre träna.

Allt eller inget, så har det alltid varit. Nu ligger jag här, äckligt mätt på soffan igen bara för att jag inte klarar av att hantera en motgång.

Jag blir fan äcklad av mig själv.

Idag är förstört, imorgon får jag en ny chans. Fortsätta lura mig själv, aldrig ska jag sluta försöka.

Jag ska bli bra.

20 februari 2014

Hundpromenader, gym och lite allmänna tankar

De senaste två veckorna har jag varit hundvakt, finaste Axa har bott hos mig. Det har varit toppen att ha ett krav på sig att varje morgon, eftermiddag och kväll behöva ta sig ut och röra på sig. Nästan varje dag har jag kunnat konstatera att jag tagit mig över milen via min "Moves-app" på iPhonen.
Nu på lördag ska jag lämna igen henne men jag hoppas verkligen att jag klarar av att fortsätta med mina promenader, de har verkligen lättat sinnet för mig och fått mig att må bättre på dagarna.
Hade jag bara haft möjlighet att vara hemma under valpperioden så hade jag varit riktigt sugen på att skaffa mig en egen hund, det är något jag velat i flera år. Men just nu passar tajmingen inte riktigt in då man inte kan lämna en valp hemma under tiden jag jobbar.

Förutom promenader så har jag också i snart en veckas tid hittat tillbaka till gymmet. Som jag tidigare berättade om så har min mamma och Andreas Domeij tillsammans köpt 1Life gymmet här i Örnsköldsvik så nu har jag ordnat ett kort för både gym, bad och spa. Just nu är jag långt ifrån formen från i höstas när jag sprang New York Marathon men jag försöker att inte pressa mig för hårt heller nu i början. 30-60 minuter varje vardag är mitt mål att få in på gymmet såhär i början. Då hinner jag inte ledsna men samtidigt så är jag där länge nog för att kroppen ska hinna komma igång och det ska ge resultat.

En dag i taget är målet, ingen större press än så. Den 10 maj så är det en tävling i Sundsvall, kanske kan ICA-loppet få bli ett bra mål att sikta mot. Men det är inget jag tänker bestämma idag.


18 februari 2014

Idag är jag lite extra stolt över mig själv.

Idag är jag lite extra stolt över mig själv. 

Även om jag har skrivit lite om det mellan raderna de senaste inläggen så har jag aldrig öppet erkänt något. Delvis för att jag skämts över det, känt att det varit något fel, inte den Andreas som jag känner. Men man kan bara blunda för verkligheten till en viss gräns, sen hinner verkligheten i kapp.

Lång historia kort så blev jag i mitten på januari sjukskriven från jobbet. Jag fick inte min vardag att fungera och det påverkade också mina nära och kära runt omkring mig. I tid och otid så kände jag mig stressad, fick panikkänslor och kunde inte hålla koll på mina känslor. Så jag och min arbetsgivare kom fram till att jag behövde en paus för att hinna i kapp mig själv. 

Det här var i mitten på januari, nu är jag tillbaka på arbetet, åtminstone på halvtid. Jag kommer fortsätta på halvtid fram till och med sista mars. Från början kändes det jättekonstigt att jag skulle vara sjukskriven så länge. För jag har inte känt mig sjuk, inte fysiskt. Jag har bara inte känt mig som mig själv. Nu när jag har börjat få lite distans och förståelse så börjar jag också landa mer och mer i mig själv. Stressen finns fortfarande där, jag tycker inte om att planera för mycket framåt eller sätta mig i situationer utan att ha någon att luta mig mot. 
För att hantera mina känslor bättre så har jag träffat en KBT-terapeut, något jag hade stor framgång med inför operationen 2010. Redan nu efter ett par möten och framförallt efter dagens möte så kände jag att jag har mer förståelse för vad som händer och förhoppningsvis också kan hantera det lite bättre i fortsättningen. Jag kommer säkerligen ha mina bakslag, de är något jag får räkna med, men jag tror på mig själv. 
Jag tror att jag kommer hitta tillbaka. Under tiden så vill jag passa på att tacka alla runt omkring mig, jag vet att jag inte varit den lättaste att ha och göra med, tack för att ni ställt upp för mig.

Så därför är jag lite extra stolt över mig själv idag.