Sitter i bilen påväg hem till Örnsköldsvik efter att ha spenderat lördagen nere i Härnösand där jag bodde åren 2009-2012.
Redan efter ett par timmar ute i stan så kände jag att jag är glad att jag lämnade. Inte för att jag inte trivdes där, för det gjorde jag. Det var snarare att jag blev lite för bekväm. Precis som jag nu efter två år tillbaka i Örnsköldsvik börjar skruva lite på mig. Hade man frågat mig för ett år sedan så hade jag nog sagt att jag flyttat klart, att Övik var min stad.
Det kanske det är också, jag börjat tro att min oro inte sitter i min omgivning, utan att den egentligen sitter i mig själv. Rädd för att fastna, hamna i gamla hjulspår.
Det är en rädsla som tar upp så mycket av min tid att jag har slutat blicka framåt. Förut vågade jag sticka ut hakan, vågade säga vad jag hade för planer, mest för att jag då också hade ett tydligt mål att jobba mot. De senaste månaderna har det handlat om att "ta en dag i taget". Jag vet inte om de passar mig. Hur konstigt det än låter så har jag alltid levererat under press. Skola, träning, arbete eller i vanliga vardagen. När jag har en deadline, något jag inte kan skjuta på. Då löser jag det, kanske inte alltid på bästa sätt men jag löser det.
Jag måste våga drömma igen, måste våga lita på mig själv och min förmåga att alltid landa på fötterna. Jag är på tok för stor grubblare för att överanalysera saker och ting.
Min utmaning bör istället vara att lära mig skilja på vad som måste jobbas med och vad som jag faktiskt bara kan låta ske.
Så för att börja i rätt ände. Jag behöver en tävling, något lagom och inte alltför långt bort i tiden.
Det är ett steg påväg, en nödvändig press. Resten tar vi det lite lugnare med.
På återseende.
- Posted from my awesome iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar