Ett försvar om fel som egentligen inte ska försvaras men det försvaras ändå

Jag måste förklara lite kring mitt senaste inlägg. Det skrev väldigt fort, väldigt känslosamt och väldigt ocensurerat.

Det stämmer att det är precis som de skrevs, men de är bara en del av sanningen.

Sanningen är att jag fortfarande använder mat som tröst, sällskap och flykt från verkligheten.

En nära vän till mig brukar förklara för mig att "det är lättare att må dåligt än bra och därför väljer hjärnan det när det börjar ta emot".

Jag har allt det materiella som behövs i mitt liv, det jag måste komma tillfreds med är det emotionella. För där är jag väldigt upp och ned just nu. Det skadar mig själv och det skadar mina relationer till de runt omkring mig.

Det värsta är min förmåga att förminska mina egna fel, något samma vän gjorde mig varse om.

Hur jag alltid måste förklara varför något händer just nu, varför jag gör fel eller varför jag gjorde så. Jag vet inte varför jag känner behovet men jag antar att de har med min egen självkänsla att göra.

Oavsett om jag sviker mig själv eller någon annan så vill jag aldrig ha gjort det utan att de fanns en tanke... Hur dum och ursäktande den än kan låta...

Jag märker det nu, jag försöker till och med försvara varför jag försvarar mina fel...

Jag är nog mer trasig än vad jag först trodde.