Även om jag har skrivit lite om det mellan raderna de senaste inläggen så har jag aldrig öppet erkänt något. Delvis för att jag skämts över det, känt att det varit något fel, inte den Andreas som jag känner. Men man kan bara blunda för verkligheten till en viss gräns, sen hinner verkligheten i kapp.
Lång historia kort så blev jag i mitten på januari sjukskriven från jobbet. Jag fick inte min vardag att fungera och det påverkade också mina nära och kära runt omkring mig. I tid och otid så kände jag mig stressad, fick panikkänslor och kunde inte hålla koll på mina känslor. Så jag och min arbetsgivare kom fram till att jag behövde en paus för att hinna i kapp mig själv.
Det här var i mitten på januari, nu är jag tillbaka på arbetet, åtminstone på halvtid. Jag kommer fortsätta på halvtid fram till och med sista mars. Från början kändes det jättekonstigt att jag skulle vara sjukskriven så länge. För jag har inte känt mig sjuk, inte fysiskt. Jag har bara inte känt mig som mig själv. Nu när jag har börjat få lite distans och förståelse så börjar jag också landa mer och mer i mig själv. Stressen finns fortfarande där, jag tycker inte om att planera för mycket framåt eller sätta mig i situationer utan att ha någon att luta mig mot.
För att hantera mina känslor bättre så har jag träffat en KBT-terapeut, något jag hade stor framgång med inför operationen 2010. Redan nu efter ett par möten och framförallt efter dagens möte så kände jag att jag har mer förståelse för vad som händer och förhoppningsvis också kan hantera det lite bättre i fortsättningen. Jag kommer säkerligen ha mina bakslag, de är något jag får räkna med, men jag tror på mig själv.
Jag tror att jag kommer hitta tillbaka. Under tiden så vill jag passa på att tacka alla runt omkring mig, jag vet att jag inte varit den lättaste att ha och göra med, tack för att ni ställt upp för mig.
Så därför är jag lite extra stolt över mig själv idag.
Du är bäst, du ska se att du snart är dig själv igen <3
SvaraRadera