Resan till USA - Del 1

Så var det dags...

December 2011 så satte vi hela familjen på Umeå flygplats på väg ned till Göteborg för att fira första advent tillsammans. Sittandes på flygplatsen så satte vi alla med varsin dator och lekte på, osociala som sig bör. Plötsligt får mamma syn på en länk, platserna för New York Marathon 2013 är släppta.

Jag vet inte med hur många procents seriositet som hon frågade mig, jag hade ju just bara klarat att springa mina första tio kilometer utan att stanna, men hon hojtade ur sig;
"Ska vi? Fyrtiotvå kilometer, två år från nu?".
Det krävdes inte många sekunders betänketid för mig, jag är ju som känd för att lyckas ta mig vatten överhuvudet med jämna mellanrum. "Självklart, det är bara boka".
Snabb i käften, ja det är jag men plötsligt så satt vi där, på väg ned till Göteborg, fast på datorn hade vi två biljetter till USA och New York Marathon 2013.Göteborg kändes plötsligt väldigt fjuttigt.

Sen den där resan har jag hunnit med en del... Sommaren efter så sprang jag först min första halvmara, senare klarade jag också Lidingöloppet, det som också blev en del till att klara en Svensk klassiker där jag avslutningsvis blev sponsrad av Team Crescent inför sista etappen i år på Vätternrundan.

Det har varit två helt otroliga år och nu är det äntligen dags.

Formmässigt hade jag kunnat varit bättre. Jag hade kunnat varit tio kilo lättare, skaffat mig en riktig löparkropp istället för den ex-tjockiskropp som idag springer mer på tjurskallighet och vilja än på finmotorik och kondition.

Men jag tänkter inte sitta här och fokusera på vad jag kunnat göra annorlunda.

Jag tänker fokusera på det positiva.

- Om hur jag tack vare Pappa med familj  kunnat ha Andreas Domeij som personlig tränare, som givit mig ett träningsprogram att följa, ett syfte med träningen för varje vecka.
- Att jag kommer ha Mamma med mig på resan, hela vägen från start till mål så kommer hon springa där bredvid mig, peppa mig framåt när det tar emot, för det kommer det göra.
- Hur Tomas är med här på resan, hjälper oss i tysthet, står ut med mina och mammas tävlingsnerver, något som skulle kunna få de flesta att springa åt andra hållet.
- Till sist tänker jag fokusera på min systers fantastiska förmåga att totalt kapa mig vid fotknölarna när jag tror att jag är bäst i världen (det händer oftare än vad ni tror) men också lyfta upp mig när jag mår som sämst och bara vill ge upp.

Utan er alla så skulle jag aldrig kunnat tagit mig såhär långt och det är med er i ryggen som jag kommer se till att passera mållinjen på söndag.

I skrivandes stund så sitter jag på hotellet vid Arlanda och för första gången på hela dagen så känner jag mig riktigt taggad. 08.00 imorgon lyfter vi, mot New York och mot mitt livs lopp.