Ja, jag kan dra åt helvete idag.

Fjorton dagar.

Fjorton dagar har jag kvar till New York Marathon. Om tolv dagar så lämnar jag Sverige och jag är livrädd.

Jag är rädd för att misslyckas, att inte ta mig igenom. Tänk om jag behöver bryta loppet, vad ska jag göra då?

Då känns det som att hela den här resan varit förgäves, att jag lika gärna kunnat stannat som fet.

Jag gjorde det här för att bli den bästa versionen av mig själv.
En tränad Ante, en person med självförtroende, någon som tar för sig.
Jag har inte nått dit. Just nu är jag en blekfet jävel med en halv hyfsad kondis för min storlek.

Självklart är jag glad över mina framsteg såhär långt, klassikern, att ha tappat över 65 kg och allt det där men jag är inte nöjd.

Jag är fortfarande den där osäkra killen som vägrar ta för sig, eller en överspelande dryg jävel som tror han har självförtroende.

Jag vill nå hela vägen, men jag visar det inte. Varje dag när väckarklockan ringer så tänker jag att idag ska bli den bästa jävla dagen någonsin. Men vid första två-vägsval senare så tar jag ALLTID den lätta vägen.

Fan första året efter min operation så föraktade jag människor som åt snabbmat, tog hissen en våning eller inte kunde vara utan fest en enda helg. Allt det där är borta, nu har jag Billys i frysen, ett känt ansikte på krogen och killen som liftar hem ynka två kilometer.

Det är förjävligt och jag hatar mig själv för det.

På en viss nivå så hoppas jag att jag får bryta New York Marathon, för jag är fan inte värd att lyckas.

Sen när jag sitter där med ett två vägs val igen;

Att träna hårdare och lära mig något.

Eller ge upp och gå tillbaka till killen som tryckte 6 liter läsk om dagen.

Vi får se om jag igen tar den lätta vägen, för just nu har jag inte en jävla aning.


/Ante

- from my awesome iPhone!