Vi kom ned till Alnö utanför Sundsvall ungefär en timme innan loppet, från att knappt ha haft några nerver alls inför dagens lopp så var nu nerverna utan på kroppen och jag fick fylla upp ordentligt med imodium, kan garantera att det var minst 50 procent psykiskt då jag fick springa på toaletten fyra gånger innan jag kunde börja fokusera på uppladdningen.
När de andra värmde upp med Friskis & Svettis dans-värmning så valde jag istället på att jogga en lätt runda på ca 500 meter där benen fick rulla igång. Kroppen kändes bra men jag var fortfarande osäker på hur formen skulle vara när jag väl startat.
I startledet så träffade jag P&K från Brux Löpargrupp som också skulle tävla, mitt i när vi står och pratar så går startskottet mitt i när vi står och pratar, ingen nedräkning, ingen förberedelse utan bara ett startskott. Snabbt som attan så fick jag starta klockan, starta Funbeat-appen på telefonen och dunka igång min power-playlist på Spotify innan jag joggade iväg.
Första kilometern gick i ett virrvarv av pulsband som halkade ned, telefonen som inte ville ligga still i fickan samt att jag hade problem att hitta ett bra tempo. Först inne på kilometer nummer två så hade jag kommit in i lunken och jag kunde börja fokusera på själva loppet. Löparvädret var toppen då vi startade i ösregn, mitt absoluta favoritväder att springa i. Med mycket syre i luften så kändes kroppen stark.
De första fem kilometerna så gick loppet ganska kraftigt uppför och jag fick tänka på att inte gå ut för hårt. Efter första vätskekontrollen så kändes kroppen stark och samtidigt började det bli plant så jag kunde låta benen rulla lite snabbare.
Första milen passerade jag på 59 minuter, då jag kände mig hysfsat fräsch så började tankarna vandra mot att jag skulle ta mig i mål under den magiska två timmars gränsen. Mamma och jag hade pratat om just den här situation innan loppet och hennes råd hade då varit att jag skulle chansa.
Sagt och gjort så tog jag rygg på två snabbare löpare som just passerat mig och med dem som draghjälp så ökade jag upp tempot rejält . Efter 15 kilometer så hade jag tagit in ca två minuter motför tiden på mil nummer ett och jag kände att nu får det bära eller brista.
Jag ökade takten ytterliggare och började sakta men säkert räkna ned kilometer för kilometer mot mål.
När kom in på sista kilometern så hade jag ca 5.30 på mig att slutföra den så jag gav de sista jag hade, när jag såg målgången så fick jag göra det som jag älskar att göra när jag springer, de sista 150 meterna så spurtade jag om tre stycken och när jag korsade mållinjen så hade jag verkligen inget kvar att ge.
I över fem minuter så låg jag på rygg i målgången och bara njöt av tillvaron helt slutkörd, sakta men säkert så samlade jag ihop mig, fick min medalj och fick även tillfälle att tacka de två löpare som jag tog rygg på den sista milen.
Sittandes i bilen påvägen hem så kom sms:et med de officella slutresultatet...
21 kilometer löpning på 1.59.36.
En snittpuls på 168 och en maxpuls på 198.
Just nu känns det som mitt livs lopp och ingen är gladare än jag!
