Ska lycka vara resultatbaserad?

Idag är det den 12 januari 2014. Vi är tolv dagar in på det nya året och jag hoppas alla har haft en fantastisk start. De senaste två månaderna, egentligen ända sedan jag kom hem från USA efter mitt maraton så har bloggen varit allt annat än aktiv, och så även jag. 

Jag har inte tränat ett enda konditionspass sedan de där 42 kilometerna i New York. Det var som att när jag gick i mål där så försvann även all motivation till träning. 

Hur jag än planerat, hur jag än handlat hem bra mat och gjort planer så har jag inte kunnat hitta tillbaka till den träningsvilja som tog mig till New York. En träningsvilja som var bristande redan veckorna innan loppet. 

Enda sedan bloggen startade i november 2010 så har den handlat om resultat. Först så var det vikten, hur många kilo kunde jag tappa i veckan? Den första tiden rasade vikten av som den gör efter en gastric bypass. Livet kändes toppen och varje ny vecka kunde jag skriva upp en ny siffra och känna stolthet över något jag till mesta del fick gratis.
Efter ett tag så tog smekmånaden slut. Vikten började stå still och jag fick plötsligt börja kämpa för de där kilona. När jag läser tillbaka så kan jag redan då ana en panik över att misslyckas. 

Vissa gånger skrev jag ut den i text och i andra så låg den bara som en underton på hela inlägget. För att inte misslyckas så började jag träna, jag lyckades kicka igång viktnedgången igen och nu kändes plötsligt varje kilo som en prestation. För det här var ju något jag hade kämpat mig till. Även om kilona fortfarande var det stora resultatfokuset så började ett till fokus tränga sig på. Hur mycket tränade jag? Hur många timmar i veckan, hur många pass kunde jag få ihop?

Nu tränade jag inte jättemycket eller på något speciellt vis men det vart ändå att jag använt bloggen för att visa mitt eget värde. Att ju mer jag tränade eller ju snabbare jag gick ned i vikt, desto bättre var jag. 

Det har också märkts på mina inlägg. När det går bra för mig, när jag trivs med mig själv och tränar samt äter som jag ska. Då bloggar jag nästan dagligen. Sen kommer perioder där jag har mått dåligt, inte riktigt tyckt om mig själv, slutat träna och ätit fel. Ja, då står också bloggen still.

Jag har egentligen aldrig erkänt öppet när det har gått dåligt, eller när jag har mått dåligt. 

Nu är det lätt att se det här väldigt svart/vitt och att jag på något sätt ångrar min resa. Det gör jag inte, utan den här bloggen och utan operationen så hade jag aldrig tagit mig dit jag är idag. 

Det jag ångrar är att jag inte har varit ärligare.

En del av mig skulle vilja backa undan nu, stänga bloggen och bara leva mitt liv. Men samtidigt vet jag att jag behöver kontroll. Den stora anledningen till att jag opererade mig är att jag helt saknar konsekvenstänkande och karaktär. Det här är inget som har försvunnit, de perioder jag inte tränar inför ett lopp eller har ett träningsschema och följa så äter jag precis vad jag vill, dricker precis vad jag vill och glömmer helt vart jag har varit och i vilka spår jag är på väg tillbaka.

Så jag tänker inte stänga bloggen, jag tänker försöka öppna upp den ytterligare ett steg. Inte kliva åt sidan när det går dåligt, utan faktiskt erkänna det. För det gör det ibland. 

Varje vecka så har jag i alla fall en dag där jag hatar mig själv. Men det tror jag alla har. 

Det är det jag ska försöka lära mig nu. 

Det är okey att må dåligt, det är okey att ha en dålig dag. 

Det är inte att okey att låta den dåliga dagen ta bort glädjen från alla de dagar som varit bra.

Senare ikväll så kommer jag få ett nytt träningsschema skickat till mig. 

Skillnaden den här gången är att det här träningsschemat har inget slutmål. Tidigare har jag alltid tränat inför en tävling. Den här gången hoppas jag på att få ett lagom schema. Där jag kan träna för min skull. För just nu så finns det ingen tävling i kilometer, utan den är bara mot mig själv.

Som tur är så är jag inte ensam, jag har en fantastisk familj som stöttar mig och helt underbara vänner i min närhet. En del av dem har jag varit ärligare med än andra. Det ber jag om ursäkt för. 

Nu tar vi och ordnar upp det här. En dag i taget.
Tack för att ni tog er tid och läsa.

/Andreas