En lyckad tävling!

Åh vilket bra lopp jag har haft!
Idag så deltog jag som sagt i Öviks Trail, 12 kilometers etappen. Inledde uppladdningen med två och en halv imodium (hade inga planer på att låta magen bråka med mig idag) och en havregrynsgröt frukost. Precis som jag alltid är inför en tävling så var jag totalt rastlös och hann med att städa större delen av lägenheten medan medan jag väntade på att T skulle dyka upp och köra upp mig till tävlingen.
Väl där uppe så ägnade jag tjugo minuter åt att värma upp ordentligt för att väcka de morgontrötta benen innan jag började göra mig redo förs start. Med bara femton minuter kvar till starten så kom det en störtskur och sköljde över oss. Då kändes det verkligen som att det skulle bli ett bra lopp, jag älskar luften som blir när det när eller har alldeles nyligt regnat. Jag känner mig alltid lite starkare.

När det var dags för start så hade regnet hunnit passera och vi var ett 60-tal startande som taggade ställde oss vid startlinjen. Starten gick och jag försökte tänka smart så jag la mig bland de allra sista i ledet då tempot blev förvånansvärt högt de första kilometerna.
Efter ungefär två kilometer så kom en av de större stigningarna där jag med hjälp av ett rep fick gå/klättra mig upp till nästa platå. Då stigningen var väldigt brant så försökte jag fokusera på att (som mamma har tjatat om på Brux Löpargrupp) hela tiden hålla en "löpliknande rörelse" uppför backen. Uppför så passerade jag flera stycken som stumnat efter den snabba starten och jag var glad över att inte ha hängt på för hårt i början.
Efter att ha tagit mig över första berget och runt den lilla sjö som spåret gick längs så blev jag omsprungen av en tjej som jag passerat i stigningen innan, snacka om duktig terränglöperska! I varje uppförsbacke så tog jag in på henne men så fort det flackade lite så hade jag inte en chans. Tripp tripp så drog hon iväg som om hon inte gjort annat, kom på mig själv med att beundra hennes löpsteg medan jag själv snubblade på bland sten och rötter.

Efter första sex kilometerna så passerade jag starten och varvningen, där fyllde jag på med vätska och kände att kroppen var fortfarande förvånansvärt pigg i kroppen även om vaderna hade börja stumna lite smått. I vanliga fall så tränar jag enbart på stigar eller vägar så när det börjar bli riktig terränglöpning så tar det på helt andra muskler i benen. Uppför nästa brant så sprang jag lite avvaktande, jag försökte hålla drivet där det var lätt uppför eller flackt och istället fokusera på att inte tappa tempot i branterna. På morgonen innan loppet så hade jag pratat med mamma och hade då missförstått henne att en del av loppet gick längs den led som vi sprang förra året, en kraftig stigning där man fick dra sig med rep uppför hällarna för att kunna ta sig upp. Så med det i baktanken så låg jag lite avvaktande och spara krafterna inför detta. Så medan jag väntade på att en kraftig brant skulle komma så insåg jag plötsligt att jag hade nått toppen och alla de värsta partierna plötsligt var över.
Så istället för att fokusera på att spara på krafterna så kunde jag tömma benen på de som fanns i en två och en halv kilometers lång utförslöpa utför berget. Spåret var fullständigt fantastiskt och jag kunde stå på de jag hade utför.
När jag passerade vägkorsningen med bara 500-600 meter kvar av loppet så fick jag se mamma och Tomas som stod och hejade på mig längs vägen, det blev en skön extra pepp som gjorde att jag kunde ösa på det sista jag hade in i mål.

Innan starten så hade jag satt som målsättning att ta mig in på mellan 1h30min ocj 1h35min. Jag tog mig i mål på tiden 1 timme 30 minuter och 17 sekunder. Ett jätteskönt kvitto på att orken finns där, speciellt då jag tog mig igenom hela loppet utan att magen krånglade.

Glad men trött kille efter 12 kilometer i terrängen.

Nu blir det att äta middag, ladda om för imorgon så ska jag och resten av Brux Löpgrupp upp till Umeå för en stafett så då gäller det att ha pigga ben!

Comeback i bloggandet och en ny tävling

Nej, jag är inte död. Även om man lätt kunnat tro det. Bloggen har inte uppdaterats på nästan tre veckor, det beror mesta dels på att de senaste fem veckorna har vi haft beordrad övertid på jobbet. Det och träningen gör att jag verkligen inte har ork att sätta mig vid datorn och skriva när jag kommer hem på kvällarna. Ursäkterna skulle kunna bli många men nu är jag här och nu skriver jag igen.

Imorgon ska jag delta i en tävling här i Övik. Det är en tolv kilometers terrängbana i Själevad, en ganska tuff sådan och jag tror jag kommer få slita på bra för att ta mig igenom den. Jag ser faktiskt fram emot det hela, det roliga med att springa just terräng är att löpningen blir så varierad och jag är övertygad om att jag kommer få gå de allra brantaste partierna. Målsättningen är att hålla löpningen vid liv så stor del av loppet som möjligt. Samt att sa sig i mål såklart. Efter Höga Kustens mardrömslopp så ser jag inte det längre som en självklarhet. Förhoppningsvis så kommer det inte vara lika olidligt varmt imorgon.

Här nedan så kan ni se en bild på banprofilen. Jag kommer springa de röda och de blå sträckorna.

Förra sommaren så sprang jag och mamma delar av banan så jag vet på ett ungefär vad jag ger mig in på och det är inte direkt normal löpning som ni kan se nedan.

Så imorgon får ni gärna tänka en extra gång på mig kring 11.30 när starten går. Jag vet att jag kommer vara supernervös, precis som inför varje tävling. 

Skönt att vara tillbaka med bloggandet efter en lång tids tystnad, den är viktigare för mig än vad jag ibland kommer ihåg.

Bäst just nu: Att Tobbe klippt mig, gillar verkligen min nya frisyr.

Sämst just nu: Får inte till kosten som jag vill, för mycket småfusk här och där. Skärpning!

Det är inte lätt när det är svårt...

Det går verkligen inte bra för mig just nu.

I lördags så gick min tredje telefon på mindre än två månader sönder. Så nu är jag utan telefon, vilket också innebär utan Funbeat-appen = Ingen möjlighet att mäta hur långt jag cyklar/springer när jag är ute och tränar. Sen igår kväll så inser jag att mitt laptop-batteri har blivit bränt (pga att jag glömt ändra en inställning så datorn aldrig gick i vänteläge, klantigt... jag vet).
Less som satan så ger jag mig iväg för att springa mina intervaller, om vi skippar att de småregnar (för det är ändå rätt skönt väder att springa i) så hinner jag knappt igenom uppvärmningen förrän pulsklockan varnar för lågt batteri. Så nu vet jag inte om mina pulstider stämmer överhuvudtaget.
Det är ju dock viktigare att jag var ute och sprang över en mil, inte vad jag hade för puls under tiden.

Man kan helt klart konstatera att fortsätter det i den här takten så kommer jag bli arbetslös, min lägenhet kommer att brinna ned och jag kommer bli påkörd av en bil inom loppet av en månad.

Det går verkligen inte bra för mig just nu.