Mitt Portugal del 8 - Bergspasset

Idag var det dags för Bergspasset. Resans största och roligaste utmaning, Ni kan alla historien vid det här laget, hur jag sprang/gick  med underbara tjejerna Anna Lindh och Mikaela som hjälpte mig i mål på min första mil någonsin. Tiden blev då 1:30:26 och jag svävade på moln och kände mig odödlig.

Anna L och jag efter Bergspasset 2011.

Idag var det som sagt dags för Bergspasset 2012. Under hela veckan har jag gått och varit nervös, inte vetat hur jag ska klara det. Rädslan för att göra en sämre tid än i höstas. Att vara tvungen att bryta. Kort sagt alla möjliga negativa tankar har seglat i huvudet.
Sen igår när jag sprungit 2 kilometersloppet med så förvånandsvärt bra resultat så fick jag nytt självförtroende. Så imorse så spratt det i hela kroppen och jag var laddad till tusen.

Parkeringen där vi laddade upp inför Bergspasset

När vi klev av bussen så småregnade det och luften var fuktig. Perfekt väder att springa i. Älskar att springa i duggregn, allt känns så mycket friskare då. På otåliga ben knatade jag runt på parkeringen i väntan på att vi skulle bli uppsamlade och få komma iväg.
Äntligen gick starten. En lång nedförsbacke som var hal på grund av regnet som man nästan bromsade sig utför. Tvingade mig till ett långsamt tempo för att inte ryckas med av de snabba löparna i täten. En efter en försvann de iväg och jag hittade ett bra lunktempo att köra. Målsättningen var att springa de första 15 minuterna utan att börja gå. Jag sprang de första 30 minuterna utan att börja gå, lunken kändes på topp och jag såg rygg på några framför mig.
Efter 30 minuter så nådde vi fram till loppets längsta och brantaste backe. Där bromsade jag upp och började att gå upp för den.

På toppen av backen så visste jag att det var nära till vätskekontrollen som skulle komma efter 5.5 kilometer. Tillsammans med ett härligt gäng tjejer slog vi följe mot vätskekontrollen. En försiktig lunk uppför och utför..
När vi nådde vätskekontrollen så hade det gått 45 minuter. Panikkänsla i kroppen för ett par sekunder då jag bedömde att halva sträckan var ju kvar och i den här takten så skulle det ju ta över 1,5 timme totalt i mål. Snabbt fann jag mig när jag insåg att de värsta backarna var gjorda och att det var mycket utför på slutet.

Vi var fyra stycken som följdes åt i ett behagligt tempo. Efter ca 55 minuter så kom vi fram till den näst sista uppförsbacken och där släppte jag iväg övriga gruppen och började gå uppför den. Visste att jag skulle knäcka mig själv annars om jag försökte hänga på dem.

På toppen av backen så såg jag hela dalen med byn framför mig. Insåg att det var en enda lång nedförsbacke ned till byn. Väl i byn så skulle det vara 400m uppför innan målgången men de skulle också vara de sista på hela loppet.

Jag släppte på. Jag måste ha sätt helt galen ut, vätskebältet var förstort och studsade och gled åt alla håll. En vattenflaska flög ur och studsade på backen bredvid mig, jag brydde mig inte. Den fick ligga och jag fortsatte. Efter ett par hundra meter så hann jag upp mina tidigare följeslagare som orkat springa uppför backen tidigare.
Tillsammans så sprang vi igenom apelsindalen och in i byn. Stannade upp 2 sekunder och pallade en apelsin som jag tog med mig.
Genom byn och dess branta backar så gick vi sedan i samlad trupp tills vi nådde sista backen inför målgången då vi i samlad trupp sprang in i mål.

OTROLIGT! Känslorna visste inte vart de skulle vända sig när jag kollade på klockan. Jag hade klarat det, jag hade slagit min tidigare tid. Inte med 30 sekunder eller så utan riktigt slagit den!

Min tid på Bergspasset: 1h 14m 17s

Över mållinjen i samlad trupp med apelsinen i högsta hugg! 

Tack alla ni som sprang med mig, tillsammans var vi urstarka!

Nu vila sen ett eftermiddagspass med Martin Lidberg.