16 september 2012

En ofokuserad rädsla för mig själv.

Just i detta nu så sitter jag hemma i min soffa, lägenheten skulle behövas städas och kroppen motioneras. Men orken finns inte där, viljan till att göra något har inte funnits där på hela veckan.
Det är bara 9 dagar kvar till Lidingöloppet men kroppen och hjärnan samarbetar inte just nu.

Jag är en kille som behöver struktur i mitt liv, där träningspassen är upplagda och där jag får veta vad som skall göras. Missförstå mig inte, jag har tillgång till all sån hjälp med möjlighet att få bra tips och råd gällande både kost och träning men jag fixar inte att applicera det i de verkliga livet.

Det är ganska genomgående för mig som person, jag är väldigt duktig på att lära och visa andra hur de ska göra för att bli bra på något. Däremot så måste jag jobba stenhårt med fullt fokus för att lyckas med samma sak själv.

Många frågar mig hur jag kunde gå upp så i vikt från början med en mamma som tränar så mycket och jag själv som verkar så kunnig och insiktsfull. Sanningen är den att jag inte vet, att jag just då fokuserade på annat. Nu har jag fått en andra chans och jag är livrädd för att tappa fokus, att komma in i de onda cirklarna som leder mig tillbaka till mitt gamla jag.

Med mitt gamla jag så pratar jag inte bara om att vara tjock, utan den gamla person som var dryg istället för varm, som ljög för att inte verka dålig medan han tryckte ned andra och som blundade för alla brister medan han stannade i sin egen bubbla där allt verkade bra. Idag ser jag mig själv som långt ifrån den personen men så fort jag börjar halka runt och tappa fokus så känner jag hur de blir mitt naturliga sätt att vara.

Det äcklar mig.

När jag har skrivit klart det här inlägget så ska jag städa hela min lägenhet, inte för att den är jättestökig utan för att jag mår som bäst när de är cleant runt mig. Sen ska jag förbereda matlådor för en vecka framöver.

Imorgon hoppas jag att finna motivation att ge mig ut och träna. För jag vill inte gå tillbaka, jag vill inte äcklas av mig själv.

Till sist så vill jag be om ursäkt, jag har ljugit, tryckt ned och dragit undan så många under årens lopp. Det var aldrig er det var fel på. Det var mig.

Time to clean...

2 kommentarer:

  1. så himla bra inlägg och jag vet precis hur du menar. jag har aldrig varit tjock, men jag har varit mullig och jag skulle aldrig vilja gå tillbaks till det. men klart man är rädd för att gå upp i vikt igen. men med motion så kommer man ju inte tillbaks till det i alla fall. men ändå så känner man ju sig tjock ibland än fast man absolut inte är det. tycker vi borde ta en fika eller promenad någon gång för jag tycker du verkar vara en bra person! :)

    men nu tycker du säkert jag är knäpp för vi känner ju knappt varann :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack vad snäll du är Lisa! Haha klart du är knäpp men då ska vi komma ihåg att jag lärde känna dig via Tidda och det betyder att du är knäpp på ett BRA vis! :)

      Jag tar gärna en fika eller en promenad med dig någon dag :)

      Radera