Vätternrundan - Sammanfattning

Jag gjorde det, jag verkligen gjorde det!

Tankarna bara forsade över mig när jag efter 12 timmar och 52 minuter korsade mållinjen i Motala. Att jag, Andreas Wallin skulle cykla 30 mil hade jag aldrig trott, när jag gav mig iväg på morgonen så tänkte jag, hur fan hamnade jag här, sponsrad dräkt, sponsrad cykel och en massa snabba cyklister med rakade ben runt omkring mig, just benen hade jag dock gemensamt med dessa snabba utomjordingar då jag inte velat stå ut ur mängden allt för mycket.

När klockan slog 05.40 så gick starten och nog drog det iväg alltid. Startfältet på drygt 60 personer som jag startade med ändrades snabbt från en klunga till en lång slingrande orm längst vägen. Någonstans där i mitten försökte jag hitta ett tempo, en rytm att hålla i de 30 mil jag hade framför mig. Vi från Team Crescent hade alla likadana dräkter så det gick snabbt att hitta någon form av gemenskap där ute, alltid var det någon man kunde försöka hänga på.

De första 10 milen ned mot Jönköping gick i motvind och hade jag inte hittat två olika klungor att cykla med mellan depåerna så hade jag nog brutit redan där, det var otroligt kämpigt de sträckor man cyklade själv och trots bra utrustning så kändes det verkligen som att jag trampade vatten där ett tag.

Efter Jönköping så kom det en kraftig stigning som tog orken ur en redan trött kropp och sträckan mellan Jönköping och Fagerhult var min långsammaste på hela loppet. I Fagerhult så träffade jag som tur på mamma för första gången på hela loppet. Där kunde hon peppa igång mig samt tjuva lite från depåerna så att jag fick spara tid genom att fylla på energi redan ute vid vägkanten istället för att behöva trängas med alla andra cyklister.

Den taktiken med depåerna fortsatte vi genom resten av loppet och jag fick både ett bättre humör och ett bättre driv på cykeln sen jag träffade henne. De sista 14 milen som återstod delade vi helt enkelt upp i etapper där varje depå var en ny etapp och istället för att prata ev sluttider så bestämde vi hur lång tid jag hade till nästa depå. Utan att behöva tänka så mycket så återstod de plötsligt bara fyra mil kvar av loppet.

Med bara fyra mil kvar så åkte mamma in till Motala för att kunna ta emot mig i mål och jag gav mig iväg mot den sista depån som skulle vara med 21 km kvar av loppet. Väl i den depån så kollade jag klockan, insåg att det här skulle jag fixa och unnade mig hela 7 minuters vila (en kaffe och en honungsbulle slank ned som sista påfyllning) innan jag gav mig iväg mot sluttappen.

Efter vad som kändes som en evighet så kom jag äntligen in i själva Motala och efter att ha kört i en lång utförsbacke och fått upp farten rejält så lyckades jag bibehålla de tempot genom hela Motala och väl in på målrakan så kände jag hur jag var där, jag hade klarat Vätternrundan, jag hade genomfört hela min Svenska Klassiker som jag påbörjade för ett år sedan.

I mål så tog Crescent emot mig tillsammans med sitt kamerateam och för två sekunder så kände jag mig verkligen som en stjärna.

Det här året har varit oförglömligt och jag planerar redan nu för min och mammas gemensamma Klassiker under 2014.

Håret på alla håll, världens största leende och en medalj runt halsen, det kan inte bli bättre!