Tittar bara in för att säga tack

Det är helt otroligt. Som vanligt när livet känns som tyngst och de mesta känns hopplöst så finns mina nära och kära där för att stötta mig. De senaste dygnet så har det kommit både sms, meddelandet på Facebook och mail med peppande ord, tips och trix samt att jag får veta att ni tror på mig.

Det känns förbannat bra måste jag säga.  TACK!

Inget ser egentligen annorlunda ut idag än vad det gjorde igår (förutom att jag klev upp och åt riktig frukost för första gången på ett par veckor). Igår kväll innan jag skrev inlägget så var jag ute och sprang tillsammans med Alexander. Det känns på i benen idag att det var ett tag sen jag sprang på riktigt. Ibland förstår jag inte varför jag låter det gå så långt mellan gångerna. Jag tycker ju att det är roligt att träna, det har jag alltid gjort. Jag tänker bara förbannat kortsiktigt.

Imorgon är jag ledig, då ska jag och Alexander ut och gå, förhoppningsvis får jag med mig Tobias också. Det finns en sträcka på 2.2 mil som tar 2-3 timmar att knata, jag gick den sträckan 2-3 ggr förra året och har även cyklat den en massa inför Vätternrundan. Så imorgon så ska vi ta den som ett långpass. Sen till helgen så ska jag träffa Domeij för att prata om hur vi ska lägga upp träningen, det kommer även bli lite tester så jag får veta hur formen egentligen är och han får veta vad han har att jobba med. Det ska bli spännande och se vart jag står, sen ännu mer spännande och se hur mycket jag kan förbättra mig på de tre månader som är kvar till New York.

Igen, jag vill tacka er alla runt omkring mig, ni som peppar och tror på mig när jag själv inte gör det och ni som påminner mig om att allt inte är förlorat bara för att jag stött på ett bakslag. Det värmer, på riktigt.

Idag är en bra dag, morgondagen tänker jag göra bättre.