Kostymen ska bort, inte fyllas ut - ett inlägg om hur det en gång var och vad det ska bli igen

Sitter på jobbet med två timmar kvar av dagen, just haft min eftermiddagsrast. Givetvis hann jag med att trycka i mig ett par smörgåsar under rasten. Jävla dåre man är.

Jag minns när jag var nyopererad, nyss börjat äta som vanligt. Bodde hemma hos farsan i Härnösand. Varje dag så var det en promenad till och från jobbet.

* Dagen inleddes med en mugg med yoghurt och müsli. Inget bröd, inga onyttigheter. 

* På första rasten på jobbet så åt jag en skiva Rågrut, en ostskiva och en miniförpackning med smör. Inget krusidull där heller. 

* Lunchen hade jag med mig, 2,5 dl balanserad hemlagad mat. 1 dl ris/pasta/potatis tillsammans med 1 dl kött/fisk/kyckling toppat med 0.5 dl sallad. 

* Eftermiddagsrasten kände jag efter på, antingen blev det en frukt eller så blev det en ny skiva Rågrut.

* När jobbet var slut så gick jag hem, åt riktig middag med lagad mat. Samma balans som lunchen.

Efter middagen så tränade jag, gick en promenad med hunden eller bara tog det lugnt. Helt efter vilken energinivå jag låg på.

* Vid 22 tiden så började jag bli trött, men samtidigt lite småsugen så jag avslutade kvällen med antingen 1 glas juice eller 1 skiva med mjukt bröd (första på hela dagen) med ost och skinka. 

Sen var dagen över.
Vardagar och helger såg likadan ut, inget festande, ingen snabbmat eller halvfabrikat. Magsäcken visste exakt vad den behövde och jag gav den inget mer än så. Kroppen mådde bättre än på länge och jag kände hur vikten rasade av mig.
Idag ligger jag precis på 89.0 kg och har gått upp totalt 11 kg sen min lägsta vikt. Jag har visserligen redan påbörjat min resa att gå ned igen, har tappat 3-4 kg de senaste veckorna men jag är mil ifrån de rutiner som jag en gång hade.

Imorgon är jag ledig, jag vet att min kompis som bor hos mig förmodligen kommer slå ihjäl mig men jag tänker prova att kliva upp och köra samma rutin, se om jag redan imorgon kan hitta det mönster som jag faktiskt opererade mig efter. Det finns inga snabbkurer, ingen självsvält eller ökad träning som kan ge tillåtelse för mig att fuska som jag har gjort den här sommaren.
Jag måste gå tillbaka till de jag kan, de som jag från början byggde den här bloggen runt.

Mitt nya liv.

Huden hänger och slänger på mig, tidigare har jag stört mig på det. Nu stör jag mig på att det inte slänger tillräckligt mycket. Jag tänker få den där kostymen bortopererad, inte utfylld. 89.0 kg - 2013-10-16. Om drygt två månader så har jag varit opererad i tre år. Vi ska se hur kostymen sitter då.

Umemaran 21 km - sammanfattning

Fortfarande utan internet hemma så har jag inte haft möjlighet att uppdatera förrän nu.

Det var en rejält sammanbiten kille som anmälde sig på Teg centralskola en timme innan loppet började. Jag vet egentligen inte varför men jag var nervösare än vanligt, inte över magen eller någon annan skada utan snarare för att jag inte skulle kunna prestera på den nivå jag ville.

Strax innan starten så hittade jag en annan löpare som mamma tipsat mig om skulle försöka ta sig i mål på 1 h 55 minuter. En drömtid för mig som skulle innebära personbästa med över fyra minuter. Så jag började prata med henne och beslutade mig för att försöka lägga mig i hennes tempo första biten och se hur farten kändes. När starten gick så lade jag mig helt enkelt bara 1,5 meter bakom henne och hon fick helt styra farten, dra mig framåt. Inte så lagmannamässigt men som medelmåttalöpare så gör man vad man kan för att hitta sig fördelar.

Efter fem kilometer så hade jag hållit på i 28 minuter och det började känns på i höfterna av att springa på asfalten. Naiv som jag var så trodde jag mina 15 minuter gå-jogg uppvärmning skulle vara tillräckligt för att ta mig runt men jag skulle värmt upp mycket mycket bättre.
Så efter 28 minuter så fick jag släppa min farthållare 400-500 meter framför mig och jag såg henne endast med jämna mellanrum.

När vändningen kom efter 10,5 kilometer så stod klockan på 58 minuter och kroppen hade kommit igång ordentligt. Väl medveten om att nu var det bara en mils löpning kvar. Att jag bara skulle behöva borra mig ett varv runt Skyttis eller drygt tre varv runt Hörnsjön. Kort sagt en distans som jag var bekant med så försökte jag öka på. Jag nollade klockan och startade en ny räkning, en nedräkning till mål.

Med ca sjutton kilometer avklarade så trummade jag på fint. Sen vändningen hade jag inte blivit omsprungen en enda gång utan jag hade istället sprungit förbi ett tiotal löpare som stumnat på slutet. Några hundra meter efter sista vätskan så passerade jag dessutom förbi min tidigare hare som också hade stumnat, asfaltslöpning kan verkligen äta upp benen. Med bara några kilometer kvar så såg jag att jag hade chans att klara den magiska två timmarsgränsen, det enda som behövdes var att jag ökade tempot lite grann. Då hände det som inte får hända. Med endast en kilometer kvar till målet så kraschar magen av den ökade ansträngningen. Besviken och förbannad över att den där magen aldrig kan ordna till sig så tar jag mig i mål på två timmar och trettiofem sekunder.

Men nu är loppet avklarat i alla fall.

Sista tävlingen innan New York

Hej alla, jag vet att jag inte uppdaterat på länge. Jag kom in i en bloggtorka där ett tag.
Men tränat har jag fortsatt med och nu sitter jag i bilen påväg upp till Umeå för sista utmaningen innan New York.

En halvmara som får vara den sista formkollen till om jag klarar dubbla sträckan om drygt tre veckor.
Jag är inte särskilt orolig för distansen. 21 kilometer SKA jag klara, det är farten som oroar mig. Att det ska ta för lång tid.

Det är första gången jag springer den här banan men de sägs att den ska vara ganska lättsprungen så jag hoppas att jag ska kunna ge självförtroendet en skjuts idag och prestera under två timmar.

Starten går 11.00 och jag är nervös. En sista sak. Jag kör utan Imodium idag. De är ett knep jag tänker spara till NY. Sladdermagen får helt enkelt se till att skärpa sig.

Vi hörs efteråt!




- from my awesome iPhone!

Location:Poststigen,Umeå,Sverige