Resan till USA - Del 2

Igår blev ett rekordlångt dygn för mig, redan 04.00 var jag uppe och började att göra mig i ordning för att bege mig från Arlanda hotell till flygplatsen.

Jag tror att min förväntans fullhet slog ut min trötthet för jag gick som på moln hela morgonen. Allt flöt på väldigt smidigt på flygplatsen och vid 07.00 så satt vi i flygplanet, redo för avfärd. Efter bara några timmar på flyget så serverade de lunchen. Kändes väldigt udda att äta de klockan 10.00 på morgonen, speciellt då tidsskillnaden inte slagit in ännu.
Men åt gjorde vi och filmer matade jag igenom så efter nio timmar så landade vi äntligen i New York.







Väl där så fick vi träffa ett tjugotal av de andra löparna från Springtime och vi alla satte oss i en chartrad buss som tog oss ut till Manhattan. Man kan tro att en timme på en buss efter nio timmars flygning ska vara drygt men icke! Så otroligt coolt att få börja ute i New Jersey där husen var små men många och sen bara se hur staden växer upp i skyn framför dig. Mäktigt!










Efter en lång resdag så var det guldvärt att få checka in på hotellet. En snabbdusch för att få bort resan och sen ut för en middag på stan. Vi hittade åt en riktig sushirestaurang, hade jag bara haft plats så hade jag nog fortfarande suttit där och ätit.

Efter maten så gick mamma och Tomas tillbaka till hotellet för att sova ett par timmar, då passade jag på att ge mig ut på en egen upptäcksfärd här i stan.

Kan säga är du bara öppen och social med ett leende så är det världens underbaraste stad! Efter att ha vandrat runt i en timme här på uptown utan att hitta något annat än Starbucks, tvätterier och nagelsalonger så frågade jag en tjej i tjugo årsåldern vart de hade gömt alla klädbutiker. Inte bara berättade hon att de låg på downtown utan hon hjälpte mig fixa ett metrocard, åkte med mig till Macy's och tog en fika med mig innan hon begav sig vidare.

Coolt värre!

Märkeskläderna här så billiga att jag kommer nog stå och kasta gamla kläder innan jag åker hem. En Hugo boss-skjorta för 250-300:- eller Armani-jeans för 500:-.





Efter mitt äventyr på stan så var det dags att ta sig tillbaka till hotellet igen (behövde bara vägvisning tre gånger innan jag hittade hem). Där bytte jag och mamma om till finkläderna och åkte till Broadway för att se musikalen Chicago. Trots att min hjärna där varit vaken i nästan ett dygn så var de en fantastisk upplevelse. Så synkade, sån scennärvaro och seriösa nummer blandat med komik, nä det var helt klart värt pengarna.

Verkligen glad att jag fick se den!







Mitt första dygn här i New York har veklingen varit toppen och nu ligger jag här klockan 06.00 lokaltid redo för dag två. Om en timme så ska jag vara med på en morgonjogg i Central Park och senare så ska jag åka på en banbesiktning så jag har koll på alla delar inför morgondagens lopp.

På återseende!

- Posted from my awesome iPhone

Location:W 75th St,New York,Amerikas förenta stater

Resan till USA - Del 1

Så var det dags...

December 2011 så satte vi hela familjen på Umeå flygplats på väg ned till Göteborg för att fira första advent tillsammans. Sittandes på flygplatsen så satte vi alla med varsin dator och lekte på, osociala som sig bör. Plötsligt får mamma syn på en länk, platserna för New York Marathon 2013 är släppta.

Jag vet inte med hur många procents seriositet som hon frågade mig, jag hade ju just bara klarat att springa mina första tio kilometer utan att stanna, men hon hojtade ur sig;
"Ska vi? Fyrtiotvå kilometer, två år från nu?".
Det krävdes inte många sekunders betänketid för mig, jag är ju som känd för att lyckas ta mig vatten överhuvudet med jämna mellanrum. "Självklart, det är bara boka".
Snabb i käften, ja det är jag men plötsligt så satt vi där, på väg ned till Göteborg, fast på datorn hade vi två biljetter till USA och New York Marathon 2013.Göteborg kändes plötsligt väldigt fjuttigt.

Sen den där resan har jag hunnit med en del... Sommaren efter så sprang jag först min första halvmara, senare klarade jag också Lidingöloppet, det som också blev en del till att klara en Svensk klassiker där jag avslutningsvis blev sponsrad av Team Crescent inför sista etappen i år på Vätternrundan.

Det har varit två helt otroliga år och nu är det äntligen dags.

Formmässigt hade jag kunnat varit bättre. Jag hade kunnat varit tio kilo lättare, skaffat mig en riktig löparkropp istället för den ex-tjockiskropp som idag springer mer på tjurskallighet och vilja än på finmotorik och kondition.

Men jag tänkter inte sitta här och fokusera på vad jag kunnat göra annorlunda.

Jag tänker fokusera på det positiva.

- Om hur jag tack vare Pappa med familj  kunnat ha Andreas Domeij som personlig tränare, som givit mig ett träningsprogram att följa, ett syfte med träningen för varje vecka.
- Att jag kommer ha Mamma med mig på resan, hela vägen från start till mål så kommer hon springa där bredvid mig, peppa mig framåt när det tar emot, för det kommer det göra.
- Hur Tomas är med här på resan, hjälper oss i tysthet, står ut med mina och mammas tävlingsnerver, något som skulle kunna få de flesta att springa åt andra hållet.
- Till sist tänker jag fokusera på min systers fantastiska förmåga att totalt kapa mig vid fotknölarna när jag tror att jag är bäst i världen (det händer oftare än vad ni tror) men också lyfta upp mig när jag mår som sämst och bara vill ge upp.

Utan er alla så skulle jag aldrig kunnat tagit mig såhär långt och det är med er i ryggen som jag kommer se till att passera mållinjen på söndag.

I skrivandes stund så sitter jag på hotellet vid Arlanda och för första gången på hela dagen så känner jag mig riktigt taggad. 08.00 imorgon lyfter vi, mot New York och mot mitt livs lopp.

Ja, jag kan dra åt helvete idag.

Fjorton dagar.

Fjorton dagar har jag kvar till New York Marathon. Om tolv dagar så lämnar jag Sverige och jag är livrädd.

Jag är rädd för att misslyckas, att inte ta mig igenom. Tänk om jag behöver bryta loppet, vad ska jag göra då?

Då känns det som att hela den här resan varit förgäves, att jag lika gärna kunnat stannat som fet.

Jag gjorde det här för att bli den bästa versionen av mig själv.
En tränad Ante, en person med självförtroende, någon som tar för sig.
Jag har inte nått dit. Just nu är jag en blekfet jävel med en halv hyfsad kondis för min storlek.

Självklart är jag glad över mina framsteg såhär långt, klassikern, att ha tappat över 65 kg och allt det där men jag är inte nöjd.

Jag är fortfarande den där osäkra killen som vägrar ta för sig, eller en överspelande dryg jävel som tror han har självförtroende.

Jag vill nå hela vägen, men jag visar det inte. Varje dag när väckarklockan ringer så tänker jag att idag ska bli den bästa jävla dagen någonsin. Men vid första två-vägsval senare så tar jag ALLTID den lätta vägen.

Fan första året efter min operation så föraktade jag människor som åt snabbmat, tog hissen en våning eller inte kunde vara utan fest en enda helg. Allt det där är borta, nu har jag Billys i frysen, ett känt ansikte på krogen och killen som liftar hem ynka två kilometer.

Det är förjävligt och jag hatar mig själv för det.

På en viss nivå så hoppas jag att jag får bryta New York Marathon, för jag är fan inte värd att lyckas.

Sen när jag sitter där med ett två vägs val igen;

Att träna hårdare och lära mig något.

Eller ge upp och gå tillbaka till killen som tryckte 6 liter läsk om dagen.

Vi får se om jag igen tar den lätta vägen, för just nu har jag inte en jävla aning.


/Ante

- from my awesome iPhone!