Hundpromenader, gym och lite allmänna tankar

De senaste två veckorna har jag varit hundvakt, finaste Axa har bott hos mig. Det har varit toppen att ha ett krav på sig att varje morgon, eftermiddag och kväll behöva ta sig ut och röra på sig. Nästan varje dag har jag kunnat konstatera att jag tagit mig över milen via min "Moves-app" på iPhonen.
Nu på lördag ska jag lämna igen henne men jag hoppas verkligen att jag klarar av att fortsätta med mina promenader, de har verkligen lättat sinnet för mig och fått mig att må bättre på dagarna.
Hade jag bara haft möjlighet att vara hemma under valpperioden så hade jag varit riktigt sugen på att skaffa mig en egen hund, det är något jag velat i flera år. Men just nu passar tajmingen inte riktigt in då man inte kan lämna en valp hemma under tiden jag jobbar.

Förutom promenader så har jag också i snart en veckas tid hittat tillbaka till gymmet. Som jag tidigare berättade om så har min mamma och Andreas Domeij tillsammans köpt 1Life gymmet här i Örnsköldsvik så nu har jag ordnat ett kort för både gym, bad och spa. Just nu är jag långt ifrån formen från i höstas när jag sprang New York Marathon men jag försöker att inte pressa mig för hårt heller nu i början. 30-60 minuter varje vardag är mitt mål att få in på gymmet såhär i början. Då hinner jag inte ledsna men samtidigt så är jag där länge nog för att kroppen ska hinna komma igång och det ska ge resultat.

En dag i taget är målet, ingen större press än så. Den 10 maj så är det en tävling i Sundsvall, kanske kan ICA-loppet få bli ett bra mål att sikta mot. Men det är inget jag tänker bestämma idag.

Idag är jag lite extra stolt över mig själv.

Idag är jag lite extra stolt över mig själv. 

Även om jag har skrivit lite om det mellan raderna de senaste inläggen så har jag aldrig öppet erkänt något. Delvis för att jag skämts över det, känt att det varit något fel, inte den Andreas som jag känner. Men man kan bara blunda för verkligheten till en viss gräns, sen hinner verkligheten i kapp.

Lång historia kort så blev jag i mitten på januari sjukskriven från jobbet. Jag fick inte min vardag att fungera och det påverkade också mina nära och kära runt omkring mig. I tid och otid så kände jag mig stressad, fick panikkänslor och kunde inte hålla koll på mina känslor. Så jag och min arbetsgivare kom fram till att jag behövde en paus för att hinna i kapp mig själv. 

Det här var i mitten på januari, nu är jag tillbaka på arbetet, åtminstone på halvtid. Jag kommer fortsätta på halvtid fram till och med sista mars. Från början kändes det jättekonstigt att jag skulle vara sjukskriven så länge. För jag har inte känt mig sjuk, inte fysiskt. Jag har bara inte känt mig som mig själv. Nu när jag har börjat få lite distans och förståelse så börjar jag också landa mer och mer i mig själv. Stressen finns fortfarande där, jag tycker inte om att planera för mycket framåt eller sätta mig i situationer utan att ha någon att luta mig mot. 

För att hantera mina känslor bättre så har jag träffat en KBT-terapeut, något jag hade stor framgång med inför operationen 2010. Redan nu efter ett par möten och framförallt efter dagens möte så kände jag att jag har mer förståelse för vad som händer och förhoppningsvis också kan hantera det lite bättre i fortsättningen. Jag kommer säkerligen ha mina bakslag, de är något jag får räkna med, men jag tror på mig själv. 

Jag tror att jag kommer hitta tillbaka. Under tiden så vill jag passa på att tacka alla runt omkring mig, jag vet att jag inte varit den lättaste att ha och göra med, tack för att ni ställt upp för mig.

Så därför är jag lite extra stolt över mig själv idag.

En bra dag

Goda nyheter idag! Jag inledde dagen med att gå till sjukhuset där de röntgade om min hand och såg att allt läkte som de skulle. Läkaren meddelade att jag troligtvis slipper operation vilket kändes otroligt skönt att höra. Nu har jag två veckor kvar i gips innan jag kan börja träna upp handen igen.

Efter en eftermiddag på stan så kom jag hem till lägenheten och käkade middag, liggandes på soffan efter maten så kom känslan över mig hur skönt det skulle vara och röra lite på sig, en känsla som verkligen inte funnits där de senaste veckorna.
Så jag packade väskan och följde med Tobias på gymmet för en timmes träning.
Super skönt att träna benen och få lite puls utan svettas för mycket. Vill inte bli sjöblöt i svett med gipset på mig.




Nu sitter jag i soffan hemma, välmående och på gott humör efter träningen. Lite kvällsfika och en film får avsluta den här dagen.
Imorgon är det en ny dag, en dag i taget.


- Posted from my awesome iPhone