Nutrilett, Bukplastik och ett tajt schema

Idag så har jag varit ledig från jobbet och nu när tre dagar har gått sen Öppet spår så känner jag att kroppen har fått återhämta sig ordentligt. Fortfarande är ljumskar, vader och axlar ömma så någon tuffare träning är inte aktuellt förrän efter helgen men jag har laddat upp mitt immunförsvar tillräckligt för att kunna börja nästa lågkalori diet. 

Jag kommer att under tre veckor ligga på en flytande nutrilettdiet med målet att nå under 80 kilo. Anledningen till varför jag går ut och kör en hård diet istället för att sakta men säkert tappa kilona är för att spara tid. 

Som jag tidigare skrivit så ligger min gräns för att få operera bort överflödshuden på 81 kilo, när jag var på besöket i Sollefteå så berättade läkaren för mig att när jag når den vikten så ska jag ringa tillbaka till Sjukhuset och kommer då inom en månad bli kallad på ett återbesök hos honom, efter det besöket så kommer jag att bli opererad inom 3 månader via vårdgaratin för västernorrland. 

Då en bukplastik är en ganska omfattande operation då de skär i en ganska stor del av kroppen så kommer jag ha träningsförbud i sex veckor efter operationen förutsatt att inga komplikationer uppstår.

Matematiken är ganska enkel för att räkna ut ett scenario. 

Om jag under dessa 3 veckor går ned under viktkraven så kommer jag kontakta sjukhuset senast v12, om allt då flyter på som de ska så kommer jag vara på återbesök senast v16 och efter de besöket så kommer jag vara opererad senast v28. Om operationen går som den ska och jag inte stöter på några komplikationer så kan jag börja träna för fullt igen v34. 

New York City Marathon går den 3 november v44. Det innebär att jag måste komma tillbaka i så pass bra form att jag klarar att springa ett marathon på 10 veckor. Detta efter att ha haft träningsförbud i sex veckor. 

Nu kommer jag ju kunna träna hela vägen fram tills operationens datum men jag kommer fortfarande tappa en hel del under de sex veckor jag inte tränar, nu är jag inte någon expert på träning men jag vet så pass mycket att om jag vill klara NYC Marathon under fyra timmar så kommer det vara disciplin hela vägen som gäller. 

Så mina vänner och alla som jag känner, jag kommer troligtvis inte vara festens medelpunkt eller ens delaktig på festen under 2013, mitt fokus kommer ligga hos mig själv. 

Tillbaka i vardagen

Innan loppet så skrev jag om Alectas tjänst  där man kunde skicka en hälsning till åkarna ute i spåret. Jag vill bara ta tillfället i akt och tacka er som skickade hälsningar till mig. Det var fantastiskt roligt att se dem efter spåret och de gav mig den där lilla extra kicken när orken och motivationen var låg.

Nu i efterhand när kroppen fått hämtad igen sig efter loppet så känns det ganska bra, igår så var jag ledbruten och varje rörelse kändes genom hela kroppen. En kompis från Härnösand var på besök så han, jag och en till for på badhuset och ägnade eftermiddagen åt att ligga i relaxen, kan säga att det var exakt vad min kropp behöver. Idag så känner jag bara av ljumskarna och låren, igår så hade jag ont i exakt hela kroppen. Träningsmässigt så kommer jag ha hel träningsvila fram till söndag då jag kommer springa med Brux löpargrupp, känner att det kommer bli ett perfekt komma igång pass efter det här. Tror det är viktigt att jag låter kroppen återhämta sig ordentligt.

Sen har jag ju problemet med bukplastiken också, som jag tidigare skrev så är jag tvungen att gå ned till 81 kg för att få överflödshuden på magen bortopererad och med all mat och extra näring jag tryckt i kroppen i samband med Öppet spår så har jag gått upp den vikt jag hade gått ned innan så jag är tillbaka på 86,1 kg. Så 5,1 kg måste alltså försvinna så snart som möjligt för att jag ska få den operation som jag så länge hoppats på. Det blir nästa utmaning att ge sig på, det är bra att ha nya mål varje dag.

Nu är jag tillbaka på jobbet för första gången på en vecka så nu är det fullt ös som gäller!

Mitt Öppet Spår - Sammanfattning

Så tog jag mig i mål till sist, ett tag trodde jag att det aldrig skulle ta slut.

Dagen med stort D började klockan 05.00 när väckarklockan ringde och det var dags att göra sig klar, äta frukost och springa på toaletten typ 10 gånger då jag inte ville riskera att behöva köa borta vid startfältet eller göra om Lidingöloppets succé och göra nummer två bakom en kyrkogård en mil in på loppet. Vid 06.00 så hade vi hunnit tagit oss till starten och lägga ut våra skidor för att få en i alla fall hyfsad plats. Den sista timmen innan start ägnades åt att studsa fram och tillbaka, promenera och småjogga för att hålla värmen. Personligen så hade jag mer problem med att hålla min nervositet i schack än att hålla mig varm.

Klockan 07.08 gick äntligen starten för oss motionär och ett lämmeltåg av fullblods idioter gav sig iväg på en 90 kilometer lång skidtur. Första biten handlade mer om att hålla grejerna hela än att åka skidor då alla knuffades och trängdes om att komma iväg så fort som möjligt. Fram till första vätskekontrollen som var Smågan så gick det mycket uppför och jag fick hela tiden påminna mig själv om att jag faktiskt skulle orka nio mil och att det inte var lönt att hänga på de snabbare åkarna, så istället höll jag mig till veteranledet och trampade på i deras takt, något jag var väldigt tacksam för när vi nådde toppen då jag hade tillräckligt med energi kvar för att börja staka.

Just stakningen var något som jag skulle få jobba mycket med och hela tiden hade jag Andreas Domeijs ord i huvudet ekandes "raka ben, jobba med magen, inte med armarna sätt ned staven i backen så att de ger effekt". Mellan Smågan och Mångsbodarna var det nästan bara stakning som gällde och jag började tidigt känna av de i axlarna. Farten rullade på bra mellan Mångsbodarna till Risberg men där började sedan en tung stigning, det var inte en brant backe utan snarare en långsam stigning som sög musten ur kroppen. Det började även bli varmt i luften vilket gjorde att spåren blev tröga och sörjiga att åka i.

Så efter att ha tagit mig till Evertsberg så var jag osäker om jag skulle kunna fortsätta loppet, benen var tunga, kroppen tom på energi och jag hade svårt att jag skulle klara de 43 kilometer som var kvar. Så jag tog ett litet mentalt break på 15 minuter, lämnade in skidorna att få lite ny valla på sig och gick på toa. Efter att ha fått i mig mer energi, fått fundera en liten stund så beslöt jag mig för att fortsätta loppet.

Åkningen var fortsatt tung men hela tiden försökte jag intala mig själv att det värsta var gjort, till slut efter att ha krigat mig igenom Oxberg så nåde jag Hökberg och vilka stod inte där om inte Mamma och Tomas, mamma hade kört sitt lopp rekordfort och kom i mål som fjärde dam vilket gjorde att hon både hunnit duscha, äta och tagit sig till Hökberg för att möta mig. Där hällde de i mig sportdryck och gav mig en ordentlig pepp inför de kvarvarande 20 kilometerna. Mamma uppmärksammade mig på att jag hade två timmar på mig att nå under 10 timmar vilket tidigare hade varit mitt mål med loppet. Med den vetskapen och med ny energi gav jag mig iväg på den utförsåkning de sista två milen innebar. Den lättare åkningen och vetskapen om att jag hade möjlighet att nå mitt mål gjorde att jag åkte snabbare och starkare än innan.
Med 9 kilometer kvar av loppet hade jag passerat den sista vätskekontrollen i Eldris och när jag tittade på klockan så såg jag att det fortfarande fanns en chans att hinna. Som en skänk från ovan så hann jag upp en klunga som jag kunde ha som draghjälp och för varje kilometer som gick så såg jag på klockan hur jag kröp närmare att nå mitt mål. Med fyra kilometer kvar så saktade klungan in men jag kände att jag hade fart och kraft nog att fortsätta så jag bytte spår och körde om, sen började en lång nedräkning kilometer för kilometer och när jag kom in på sista kilometern in mot Mora så visste jag att jag skulle greja det.
De sista krafterna tömdes och i mål kom jag på tiden 9 timmar, 49 minuter och 40 sekunder.
För den vane åkaren så är det ingen vidare tid men för mig så är de ett OS-guld.

Det går inte med ord att beskriva hur lycklig jag är över att kunna göra något som jag för två år sedan såg som en omöjlighet. Nu är kroppen lättare och energin läggs på saker som jag faktiskt mår bra av.
Fy fan säger jag bara. Fy fan vad glad jag är just nu.

Så gick mitt första Öppet Spår till men känner jag mig själv rätt så är det inte det sista!

Den rosa mössan och det skeva leendet bjuder jag på, man är inte snyggare än så efter 9 mil!