Mitt Öppet Spår - Sammanfattning

Så tog jag mig i mål till sist, ett tag trodde jag att det aldrig skulle ta slut.

Dagen med stort D började klockan 05.00 när väckarklockan ringde och det var dags att göra sig klar, äta frukost och springa på toaletten typ 10 gånger då jag inte ville riskera att behöva köa borta vid startfältet eller göra om Lidingöloppets succé och göra nummer två bakom en kyrkogård en mil in på loppet. Vid 06.00 så hade vi hunnit tagit oss till starten och lägga ut våra skidor för att få en i alla fall hyfsad plats. Den sista timmen innan start ägnades åt att studsa fram och tillbaka, promenera och småjogga för att hålla värmen. Personligen så hade jag mer problem med att hålla min nervositet i schack än att hålla mig varm.

Klockan 07.08 gick äntligen starten för oss motionär och ett lämmeltåg av fullblods idioter gav sig iväg på en 90 kilometer lång skidtur. Första biten handlade mer om att hålla grejerna hela än att åka skidor då alla knuffades och trängdes om att komma iväg så fort som möjligt. Fram till första vätskekontrollen som var Smågan så gick det mycket uppför och jag fick hela tiden påminna mig själv om att jag faktiskt skulle orka nio mil och att det inte var lönt att hänga på de snabbare åkarna, så istället höll jag mig till veteranledet och trampade på i deras takt, något jag var väldigt tacksam för när vi nådde toppen då jag hade tillräckligt med energi kvar för att börja staka.

Just stakningen var något som jag skulle få jobba mycket med och hela tiden hade jag Andreas Domeijs ord i huvudet ekandes "raka ben, jobba med magen, inte med armarna sätt ned staven i backen så att de ger effekt". Mellan Smågan och Mångsbodarna var det nästan bara stakning som gällde och jag började tidigt känna av de i axlarna. Farten rullade på bra mellan Mångsbodarna till Risberg men där började sedan en tung stigning, det var inte en brant backe utan snarare en långsam stigning som sög musten ur kroppen. Det började även bli varmt i luften vilket gjorde att spåren blev tröga och sörjiga att åka i.

Så efter att ha tagit mig till Evertsberg så var jag osäker om jag skulle kunna fortsätta loppet, benen var tunga, kroppen tom på energi och jag hade svårt att jag skulle klara de 43 kilometer som var kvar. Så jag tog ett litet mentalt break på 15 minuter, lämnade in skidorna att få lite ny valla på sig och gick på toa. Efter att ha fått i mig mer energi, fått fundera en liten stund så beslöt jag mig för att fortsätta loppet.

Åkningen var fortsatt tung men hela tiden försökte jag intala mig själv att det värsta var gjort, till slut efter att ha krigat mig igenom Oxberg så nåde jag Hökberg och vilka stod inte där om inte Mamma och Tomas, mamma hade kört sitt lopp rekordfort och kom i mål som fjärde dam vilket gjorde att hon både hunnit duscha, äta och tagit sig till Hökberg för att möta mig. Där hällde de i mig sportdryck och gav mig en ordentlig pepp inför de kvarvarande 20 kilometerna. Mamma uppmärksammade mig på att jag hade två timmar på mig att nå under 10 timmar vilket tidigare hade varit mitt mål med loppet. Med den vetskapen och med ny energi gav jag mig iväg på den utförsåkning de sista två milen innebar. Den lättare åkningen och vetskapen om att jag hade möjlighet att nå mitt mål gjorde att jag åkte snabbare och starkare än innan.
Med 9 kilometer kvar av loppet hade jag passerat den sista vätskekontrollen i Eldris och när jag tittade på klockan så såg jag att det fortfarande fanns en chans att hinna. Som en skänk från ovan så hann jag upp en klunga som jag kunde ha som draghjälp och för varje kilometer som gick så såg jag på klockan hur jag kröp närmare att nå mitt mål. Med fyra kilometer kvar så saktade klungan in men jag kände att jag hade fart och kraft nog att fortsätta så jag bytte spår och körde om, sen började en lång nedräkning kilometer för kilometer och när jag kom in på sista kilometern in mot Mora så visste jag att jag skulle greja det.
De sista krafterna tömdes och i mål kom jag på tiden 9 timmar, 49 minuter och 40 sekunder.
För den vane åkaren så är det ingen vidare tid men för mig så är de ett OS-guld.

Det går inte med ord att beskriva hur lycklig jag är över att kunna göra något som jag för två år sedan såg som en omöjlighet. Nu är kroppen lättare och energin läggs på saker som jag faktiskt mår bra av.
Fy fan säger jag bara. Fy fan vad glad jag är just nu.

Så gick mitt första Öppet Spår till men känner jag mig själv rätt så är det inte det sista!

Den rosa mössan och det skeva leendet bjuder jag på, man är inte snyggare än så efter 9 mil!