Livet är en fest!

Jaa!
Där fick ni era jävla demoner. Idag var jag stark!
Som jag skrev tidigare så har jag gått och varit nervös här hela förmiddagen och till och med funderat om jag skulle klara av att genomföra dagens lopp.
Alla onda känslor försvann när starten gick. Flera tusen löpare jublade och som en lemmelflock satte vi av.
Var bara in med musiken i öronen och följa med.
Målsättning var att komma under 60 minuter och det fanns ballonger uppe med de olika fartgrupperna så jag drog mig mot "min" grupp.
Efter två kilometer så insåg jag att jag låg 30 sekunder för snabbt per kilometer och att jag skulle spränga mig själv om jag fortsatte så jag saktade ned.
När jag väl dragit ned på tempot så försökte jag hitta någon att ta rygg på som passade "min fart".
Efter nån minuts byte så hittade jag den perfektaste axel man kunnat tänka sig. I ett fint 5,45 tempo låg hon och såg ut som om hon aldrig gjort annat.
- Den släpper jag inte, tänkte jag.
Så fram till den 7 kilometern låg jag aldrig längre än 1,5 m bakom henne innan hon slog av på tempot inför de sista tre kilometrarna.
Väl när jag sprungit förbi henne så kollade jag på klockan och insåg att jag låg riktigt bra till för att klara under timmen. Då var de bara att öppna löparsjälen och insupa atmosfären.
Med publik i massor på bägge sidor av banan som hejade fram en så visste jag att så länge jag inte saktar ned på tempot, jag behöver inte öka men så länge jag inte saktar ned så är det här mitt lopp!
Med starka steg så sprang jag genom upploppet och när jag passerade mål på 58 minuter och 11 sekunder så sträckte jag armarna upp i luften och skrek av glädje.
Jag kom in på plats 1331 i min tävlingsklass men när jag passerade mållinjen så kände jag mig som nummer ett.




Innan loppet så var både jag och mor nervösa och tystlåtna.




Efter målgången så var vi desto gladare. Min super-mamma slutade dessutom 4:a i sin tävlingsklass av över 70 tävlande!
Inte illa!
- from my awesome iPhone!