500:e inlägget - Bloggen firar

I och med det här inlägget så fyller min blogg 500 inlägg, det känns helt sjukt mycket men tänker man tillbaka på allt jag har gjort de senaste 2 åren så är det förståeligt.

Den 29 november så skrev jag mitt första inlägg, jag hade just börjat med min flytperiod och visste att jag skulle operera mig den 20 december. Lovade stort att jag skulle blogga fram till min operation, det blev ju lite mer kan man väl säga.

Första året i bloggen handlade mycket om vecko-invägningar och att sätta nya delmål, det blev väldigt lite träning och väldigt mycket fokus på maten och nedgången i sig.

Sommaren 2011 så tog jag mig under 100 kilo, något som hade varit mitt stora mål. Som belöning till mig själv så gjorde jag två saker. Jag tatuerade mig samt att jag åkte ned till Uppsala och hoppade fallskärm, ett tandemhopp där viktgränsen var 100 kilo för att man skulle få hoppa så känslan när jag fick slänga mig ur planet var otrolig! Med mig hade jag två vänner från Härnösand som bägge stöttat mig otroligt genom den här resan och att få uppleva hoppet tillsammans med dem var underbart. Tack Rebecca och Victor.
Hoppet kan den som vill se här!

Efter drygt 1,5 år så for jag på min första Portugal-resa tillsammans med mamma, det var under den resan som fokuset förändrades. Jag hade tagit mig under 100 kg och kunde släppa tanken på att väga tresiffrigt. Under resan i Portugal så fick jag möjlighet att träffa massor av härliga människor som peppade och drev mig framåt, känslan efter att ha fått min första miltid är något jag kommer minnas länge.

Den resan arrangerades av Aftonbladet Wellness och när jag kom hem så ville de göra ett reportage om mig, jag hade tidigare fått prata i P4 Västernorrland samt fått varit i Allehanda gällande min operation och att jag bloggade om den så jag tyckte det var ett roligt steg att ta så jag tackade ja. Går att läsa här.

Efter att ha kommit hem från Portugal, varit med i Aftonbladet och landat i vardagen så tappade jag fokuset lite på träningen igen, jag har alltid varit en periodare men mamma lyckades få in mig på rätt tankar igen. Hon hjälpte mig med ett träningschema och även om jag inte följde det till punkt och pricka så hade jag utvecklats mycket när jag 5 månader senare åkte tillbaka till Portugal för min andra resa.

I maj 2012 så flyttade jag från Härnösand till Örnsköldsvik och väl hemma, i samma stad som mor så fick jag det genomslag på träningen jag behövde. Jag kunde börja att delta i hennes löpgrupp, 2 gånger i veckan fick jag ledarledd träning med andra nybörjarlöpare och jag kunde börja sätta helt andra mål för min träning.

När jag var med i P4 våren 2011 så var jag relativt nyopererad och hade egentligen ingen aning om vad som krävdes för att bli bra tränad men de frågade mig vad jag hade för slutmål med min träning och viktnedgång, jag svarade då: "Att simma Vansbrosimmet 2012" så i somras så bar det av dit ned, jag simmade och är dessutom riktigt nöjd med den tid jag fick.

Hemmavid så fortsatte löpningen och gruppens slutmål var att i augusti springa Höga Kusten halvmaraton så när den dagen kom så ställde vi upp med mamma som draghjälp och efter 2 timmar och 12 minuter så passerade jag och mor mållinjen tillsammans. Det var då det längsta jag någonsin sprungit.

Om Höga Kusten halvmaraton var en upplevelse och en möjlighet att bryta gränser så tog Lidingöloppet det till en helt ny nivå. För första gången på ett större lopp så sprang jag utan draghjälp. Där jag jobbar är det ett gäng varje år som åker ned och springer så jag följde med dem och det var det absolut coolaste jag varit med om. Människor överallt, spända och förväntansfulla miner.
När starten gick så sprang jag första timmen som i trans, jag hängde inte alls med på vad jag höll på med. Efter 3 timmar och 30 minuter så passerade jag i mål och hade då sprungit 30 kilometer. För den vana löparen så är det ingen jättetid men för mig så var det de bästa jag gjort och även det lopp som jag är mest stolt över.

Nu har vintern gått, jag har passerat två år som opererad. I Aftonbladet talade jag om en målvikt på 83 kg, den har jag nu passerat, jag vägger idag 82,5 kilo och har gått ned 70,2 kg sen det där första blogginlägget.
Den nya målvikten är satt på 75 kg och den har jag satt nyligen, jag känner min kropp bättre nu än vad jag gjorde 2010 och det har varit en jäkla resa.

Nästa stora mål är New York Marathon 2013. 42250 meter skall besegras i en av världens största städer. Det kommer inte bara vara ett lopp utan ett äventyr. Det ger mig en press att fortsätta med min träning och tro mig, det finns ingen gång jag mår så bra som när jag tränar, det tror jag gäller för de flesta människor. Mitt stora problem har inte varit att träna, det har varit att ta mig till träningen, att inte skjuta upp de.
Det och att jag åt familjepizzor förstås.

På måndag kommer jag att få hjälp att göra om bloggens design helt, den har sett nästan likadan ut i 500 inlägg. Det kommer även komma en uppdaterad före och efter video, med fler bilder och rätt vikter.

Tack alla ni som följt mig genom de första 500 inläggen, nu siktar vi på 500 till.