Nytt personbästa - Helt klart en av de bättre kvällarna på gymmet

Tillbaka hemma hos T efter kvällens gympass, ett pass som jag är grymt nöjd med måste jag säga. Redan på förhand så hade jag bestämt att kvällens pass skulle spenderas på löpbandet då jag har en hel del att ta igen efter vinterns uppehåll från löpningen.
Då Pulsen (sjukhusets gym) har ett annorlunda löpband (läs löpbandet från helvetet) än vad jag är van vid så avbröts min första vända redan efter 1,5 kilometer när bandet bestämde sig för att min "Warm up" var slut. Lätt irriterad försökte jag ändå se det hela positivt att nu har jag fått en bra uppvärmning och att jag borde se det som att mitt riktiga pass börjar nu. Så jag programmerade maskinen (igen...löpbandet från helvetet) på 60 minuters löpning och att ambitionen var att springa 10 kilometer, ett lagom mål då jag ändå inte sprungit på ett tag.
Redan efter 2 kilometer på de nya passet så känner jag att kroppen svarar överförväntan så jag ökar från 9,5km/h till 10,0 km/h och klarar ökningen utan problem, kort därefter så höjer jag även till 10.5 km/h som fick bli min marschfart under passet. Med ca 4 kilometer kvar av passet börjar jag se att mitt rekord på milen (58.11 - Karlstad stadslopp) ligger bra till att nås och triggad av detta så ökar jag farten till 11.0 km/h.
Kroppen svarar direkt och även om jag kände små tendenser till att magen skulle krascha (delade magmuskler och en massa löshud gör att tarmarna studsar omkring fint där inne när jag springer) så kändes det ändå bra. Med 2,5 kilometer kvar så ökade jag upp till 12.0 km/h och till sist när jag var inne på den sista kilometern så sprang jag på 13.4 km/h. Full fart och med mobilkameran redo för att föreviga min nya rekordtid (om än på löpband) så springer jag i mål, vad händer då? Jo eländes maskinen gratulerar mig till att ha nått mitt mål på 10 kilometer och nollställer sig själv innan jag hinner fotografera min nya tid. Förvånad, glad, förvirrad och frustrerad kliver jag av maskinen, svär och skriker högt. Egentligen borde jag ha skuttat omkring och varit glad men någonstans så ville jag så gärna få ett bevis på att jag har utvecklats. Självklart så vet jag ju det själv inom mig och det är egentligen viktigast men jag tror ni förstår frustrationen när man bara väntar på att få visa upp sin nya stolthet.

Som Martina Haag sade på en föreläsning jag lyssnade på i Portugal...

"Man ljuger ALDRIG om sin miltid."

Så ni får tro mig på mitt ord när jag berättar för er, min nya tid på milen är 55 minuter och 25 sekunder. 

Även om den gjordes på ett löpband så är det ett tecken att jag är på rätt väg.
Målsättningen är att i maj göra milen på under 52 minuter i maj. Som kroppen kändes idag så är det ingen omöjlighet, men jag måste fortsätta träna och jag måste träna rätt.

När jag väl lugnat ned mig lite så tog jag i alla fall ett bildbevis på att jag varit i gymmet.

Sen när jag kom ut i omklädningsrummet så insåg jag att mina älskade Asics skor som jag vann i Portugal börjar ha gjort sitt. Tror att jag kommer beställa ett par exakt likadana då jag vet vad jag får och verkligen behöver skor med ett bra stöd i. 

Nu ska jag spendera kvällen hos T och bara låta kvällens träning sjunka in, imorgon är det nya tag. Då blir det styrketräning innan jobbet.
Ha det gott allihopa!