Terränglöpning i regnet

Igår när jag slutade jobba så vräkte regnet ned och jag var verkligen inte sugen på att ge mig ut och springa som jag hade planerat. Som tur var så fick jag ett meddelande av mamma där hon frågade om jag ville hänga med henne och springa längs Gula leden. Då det var jättelänge sedan jag sprang terräng senast och jag visste att det skulle bli hundra gånger lättare att ge sig ut med sällskap så tackade jag ja.

Så det blev en rask promenad hem från jobbet för att byta om, sen möttes jag och mamma nere på stan. De första tjugo minuterna kändes benen riktigt tunga och jag svor återigen över att jag slappat med träningen efter Vätternrundan. Väl uppe på själva berget där stigningen planade ut och jag istället fick fokusera över att sätta fötterna rätt bland stock och sten så lossnade det även i benen och jag kände att jag faktiskt fick löpsteget att fungera.

Efter att ha sprungit över stenhällarna (som verkligen var läskiga att sätta fötterna på i ösregnet) så nådde vi vindskyddet där vi passade på att dricka lite vatten och ta lite kort innan vi vände tillbaka mot stan igen.
Mamma vek sedan av och tog vägen uppför slalombacken (ja, hon är grymt mycket mer tränad än vad jag är) och jag vek in mot stan och fick avsluta med en asfaltsuppförsbacke hem till Vintergatan där duschen väntade gott.

54.29 min var vi ute i regnet och med en snittpuls på 165 och en maxpuls på 192 så avslutade jag ett toppenpass som gav endorfinglädje för resten av kvällen.

Bilden blev lite suddig då mamma inte riktigt är van vid iPhone ;)