Vers 2.0 - Inlägg #7

Den här veckan har börjat riktigt bra!

I måndags så var jag tillbaka på gymmet för första gången sen innan revbensskadan. Två pass blev det, en tre kilometers promenad och en tre kilometerspromenad efter jobbet. Mest bara för att komma igång och känna att andning och revben samarbetade vilket det gjorde.

Så på tisdagen efter jobbet var jag tillbaka. Då körde jag lite hårdare men fortfarande lugnt. 5 kilometer skrapade jag ihop där jag varvade powerwalk och löpning i 40 minuter.

Onsdag idag och jag kom just från gymmet där jag samlade ihop 3 nya kilometer. Nu sitter jag på jobbet i en skjorta som jag inte kunnat ha sen slutet på 2013 och en morgonvikt på 88,3 kg.

Livet känns ganska bra just nu måste jag säga. Glädjen för träning och att komma i form är tillbaka.

Ha en fantastisk dag, vi hörs snart!

Vers 2.0 - Inlägg #6

Det skulle då vara förbannat svårt att återuppliva detta...!

Först en efterhängsen förkylning, sen när jag väl hade kommit igång med träningen igen så skulle jag och min vän visa oss på styva linan och brottas på skoj. Resultatet slutade i ett brutet revben för mig, jippi! 

Så nu är jag två veckor in på min rehab där. Försöker tänka på kosten vilket har givet en del resultat. Idag stod vågen på 90.0 kg. Målet är att jag ska vara nere på 88 kg innan min födelsedag om 15 dagar. Det borde gå.

Jag lever och frodas men tränar väldigt lite. Vi hörs snart igen.

Vers 2.0 - Inlägg #5

Oj här var det tyst.

En efterhängsen förkylning har satt stopp för det mesta. Försöker att hålla koll på kosten, vilket har givit resultat. Har tappat ett kilo under förkylningen men inte ett träningspass har blivit av så långt ögat kan nå.

Nu är jag förhoppningsvis på sluttampen i denna snoriga tillvaro och snart kan jag komma tillbaka till gymmet igen. I början på november ska jag börja träna frisim med instruktör en gång i veckan. Rolig men otroligt jobbig träning. Helst hade jag velat förbättra konditionen inför detta nu i oktober-månad men det blir inte alltid som man vill.

Även om jag är lat av naturen så mår jag så mycket bättre när jag kan träna. Eftermiddagar som består av middag, somna framför TVn, vakna till och svära för att jag sovit för länge och sen inte komma isäng igen förrän framåt 01.00 eller senare passar inte mig. Ja jag tror inte det passar någon egentligen.

I måndags så fick jag nya löparskor i present, ser fram emot att få testa dem snart. Även nya kläder till gymmet dök upp i presenten så ursäkter i bristande utrustning kan jag inte direkt använda mig av.

Oavsett, både jag och bloggen lever - även om ingen av oss varit särskilt aktiv de senaste veckorna. Nu ska jag bli frisk sen tar vi nya tag. Båda två.

Hörs hårdrock!

Vers 2.0 - Inlägg #4

Än håller det i sig! Ja, bloggandet alltså - Ett inlägg i taget.

Efter söndagens tur ut till moder så var benen förvånansvärt pigga på måndagsmorgonen. Lite stela ljumskar var allt jag kände av när klockan ringde och jag rullade ur sängen på mitt vanligt morgonpigga vis. Jag tror det är bara min mor som slår mig i naturlig glädje över att en ny dag har anlänt. Jag tror det har att göra med att vi båda älskar frukost och vaknar vrålhungriga.

Nåväl, efter ägg och kaffe till frukost så blev det en sväng till kontoret innan jag mötte upp just nämnda moder för ett pass på hennes gym över lunchen.
Styrka stod på schemat. Samt något helvetes påhitt som hon hade hittat på att vi skulle köra set med armhävningar tills vi inte orkade fler.
Ni som hängde med senaste svängen den här bloggen var vid liv vet att jag har delade magmuskler efter alla år av övervikt. Att ha noll bålstyrka, delade magmuskler och inte riktigt tränat de senaste åren i Göteborg hjälper INTE när man ska göra armhävningar, så mycket kan jag informera om. Femtio stycken kom jag upp i till slut och mycket riktigt så vaknade jag idag på tisdagsmorgonen med mer träningsvärk i magen än i armarna.

Idag har det flutit på fantastiskt bra på jobbet, sen efteråt så käkade jag en av de matlådor som jag lagade i söndagskväll. Gjorde en uppsättning som räcker hela veckan bestående av hemgjord klyftpotatis, rostade grönsaker och ugnsgrillad kyckling. Hur gott som helst och jag slipper laga middag efter jobbet.

Efter maten så somnade jag som en stock på soffan. Vaknade 45 minuter senare av att telefonen ringde och insåg att klockan var ju bara 18.30, här kan jag inte ligga hela kvällen. Så jag tog och samlade ihop all smutstvätt och slängde in en tvättmaskin, bytte om till träningskläder och gav mig ut. Utan att riktigt ha bestämt mig för vad jag skulle träna så hamnade jag vid Åsbackens start. Jag hade tänkt tanken tidigare i veckan, men beslutade då att vi låter det vänta några veckor så jag hinner bygga upp lite flås. Det var en vacker tanke då, men nä idag skulle det göras. Upp ska jag.

Som ni kan se på bilderna ovan så är det en slående förändring i svettpärlor från vänster till höger. Första bilden är tagen på botten av backen, sen videon som filmar vägen upp, därefter en bild tagen mitt i backen och till sist en glad Ante på toppen. Riktigt jobbigt var det, men också riktigt roligt! 

Underbara Örnsköldsvik i kvällsskymningen.

Kvällens runda

Vers 2.0 - Inlägg #3

Den här veckan så var det väldigt mycket jobb och väldigt lite träning. Onsdag till fredag spenderades i Stockholm/Jönköping på huvudkontoret samt lite kundbesök. Lärorika och roliga dagar.

Sen nu i helgen har jag som vanligt jobbat som entrévärd så i fredags blev det direkt från tåget från Stockholm vidare till jobbet på puben.

Idag när jag vaknade så kände jag ett sug efter lite frisk luft. En portion havregrynsgröt och 10 kilometer senare så var jag ute i Klingre hos mor. Solen sken på mig hela vägen och när jag kom fram så fick jag vila igen mig på deras altan med honungsmelon och vatten.
Snart vankas middagen, det blir rostbiff och en hemgjord potatissallad.

Imorgon är det bänkpress, hörs och ses!

- Posted from my awesome iPhone

Vers 2.0 - Inlägg #2.

Så var jag här igen,



Igår hade jag vilodag, det blev en massa tv-spelande samt en sväng på ett event för Zenzino. Även om jag mest troligt inte kommer bli kund så är det alltid intressant att både höra olika sorters försäljningsteknik samt lära sig mer om de olika hälsokoster som erbjuds på dagens marknad.



Inatt kunde jag inte sova, jag vaknade redan klockan 03.30 bara låg och vred på mig. Vid 04.30 så fick jag nog och klev upp. Scrambled egg och kaffe blev dagens frukost innan jag gav mig iväg på en 7 km promenad i soluppgången. Flåset hängde med förvånansvärt bra och jag låg på 7.11 min/km i snitt under passet.



Hem för en dusch och nu sitter jag på kontoret för dagsjobb till 17, därefter ska jag försöka vila upp mig lite då jag jobbar 22.00-02.30 som entrévärd senare ikväll.



Ha en underbar fredag så hörs vi kanske snart igen.

En trevande omstart på bloggen.

- Trippar lätt in på tå, osäker men ändå nyfiken på om det går...

Senaste inlägget i den här bloggen är från 27 februari 2014, alltså över tre år sedan.
Vad har hänt under dessa tre år? En hel del, bodde en sväng i Göteborg, nu är jag tillbaka i Örnsköldsvik och den vardag där jag känner mig hemma.

Viktmässigt så låg morgonvikten på 91,9 kg. Jag är 5 kg tyngre än när jag skrev här senast men också 6 kg lättare än min högsta vikt under dessa tre år.

Idag jobbar jag som säljare för ett hostingbolag och som entrévärd på en pub. Inget av jobben liknar varandra men jag älskar båda. Träningen kommer sporadiskt, men är fortfarande något som glädjer mig.

Jag har länge funderat på att starta upp den här bloggen igen, för att få tillbaka lite press på mig själv. Löpningen är något jag saknar, idag tränar jag bara styrketräning, det händer att jag springer några enstaka kilometer.

Vi börjar såhär, förhoppningsvis så dröjer det inte allt för länge tills jag dyker in igen.


Vistja! Idag satte jag personbästa i bänkpress, tyngsta jag någonsin lyft - så lite jävlar anamma finns det att plocka fram inom mig.

Uppladdning med havregrynsgröt o russin inför gymmet och en glad Ante efter PB i Bänk.

Over n out!

Tidningen Cykla har skrivit en artikel om mig

I slutet på november så gjorde jag en intervju tillsammans med Tidningen Cykla om min viktresa och min Svenska Klassiker. Den är nu publicerad i deras senaste nummer.

Vill passa på att påpeka att den här skrevs medan jag fortfarande hade tron och viljan att jag skulle kunna ladda om till en satsning på Klassiken 2014. Jag utesluter i inte i nuläget att jag kommer springa i alla fall Lidingöloppet i år men då måste jag få motivationen och träningsglädjen tillbaka först.

Artikeln hittar ni här nedan :)


Sidorna 10-12

Klicka på bilden för att då den i större upplaga 

Klicka på bilden för att då den i större upplaga 

En snabb uppdatering

Igår så blev det en tur på 1life där jag provade Zumba. Även om passet gjorde sitt, jag blev svettig och kom upp i puls så var det nog inget för mig, haha. När andra verkar kunna lossa på sina höfter så var mina stela som betongklumpar och det ända som svängde på min kropp var all hud som är kvar efter operationen. 

Men en del skratt blev det i alla fall då sällskapet var bra. Idag så ska jag prova ett nytt pass, body pump. Förhoppningsvis så kommer det vara lite bättre känsla än Zumban. 

Annars så har jag en ganska låg dag idag. Men jag försöker vänja hjärnan vid att det är okey att ha sådana dagar. Målet är att ha fler bra än dåliga dagar.

Jaja, nog ordbajsat - På återseende.

Bekvämlighet, att välja press eller inte press

Sitter i bilen påväg hem till Örnsköldsvik efter att ha spenderat lördagen nere i Härnösand där jag bodde åren 2009-2012.

Redan efter ett par timmar ute i stan så kände jag att jag är glad att jag lämnade. Inte för att jag inte trivdes där, för det gjorde jag. Det var snarare att jag blev lite för bekväm. Precis som jag nu efter två år tillbaka i Örnsköldsvik börjar skruva lite på mig. Hade man frågat mig för ett år sedan så hade jag nog sagt att jag flyttat klart, att Övik var min stad.

Det kanske det är också, jag börjat tro att min oro inte sitter i min omgivning, utan att den egentligen sitter i mig själv. Rädd för att fastna, hamna i gamla hjulspår.

Det är en rädsla som tar upp så mycket av min tid att jag har slutat blicka framåt. Förut vågade jag sticka ut hakan, vågade säga vad jag hade för planer, mest för att jag då också hade ett tydligt mål att jobba mot. De senaste månaderna har det handlat om att "ta en dag i taget". Jag vet inte om de passar mig. Hur konstigt det än låter så har jag alltid levererat under press. Skola, träning, arbete eller i vanliga vardagen. När jag har en deadline, något jag inte kan skjuta på. Då löser jag det, kanske inte alltid på bästa sätt men jag löser det.

Jag måste våga drömma igen, måste våga lita på mig själv och min förmåga att alltid landa på fötterna. Jag är på tok för stor grubblare för att överanalysera saker och ting.

Min utmaning bör istället vara att lära mig skilja på vad som måste jobbas med och vad som jag faktiskt bara kan låta ske.

Så för att börja i rätt ände. Jag behöver en tävling, något lagom och inte alltför långt bort i tiden.
Det är ett steg påväg, en nödvändig press. Resten tar vi det lite lugnare med.

På återseende.

- Posted from my awesome iPhone

Ett försvar om fel som egentligen inte ska försvaras men det försvaras ändå

Jag måste förklara lite kring mitt senaste inlägg. Det skrev väldigt fort, väldigt känslosamt och väldigt ocensurerat.

Det stämmer att det är precis som de skrevs, men de är bara en del av sanningen.

Sanningen är att jag fortfarande använder mat som tröst, sällskap och flykt från verkligheten.

En nära vän till mig brukar förklara för mig att "det är lättare att må dåligt än bra och därför väljer hjärnan det när det börjar ta emot".

Jag har allt det materiella som behövs i mitt liv, det jag måste komma tillfreds med är det emotionella. För där är jag väldigt upp och ned just nu. Det skadar mig själv och det skadar mina relationer till de runt omkring mig.

Det värsta är min förmåga att förminska mina egna fel, något samma vän gjorde mig varse om.

Hur jag alltid måste förklara varför något händer just nu, varför jag gör fel eller varför jag gjorde så. Jag vet inte varför jag känner behovet men jag antar att de har med min egen självkänsla att göra.

Oavsett om jag sviker mig själv eller någon annan så vill jag aldrig ha gjort det utan att de fanns en tanke... Hur dum och ursäktande den än kan låta...

Jag märker det nu, jag försöker till och med försvara varför jag försvarar mina fel...

Jag är nog mer trasig än vad jag först trodde.

Finns ingen titel på detta

Ibland funderar jag om jag någonsin kommer bli kvitt det. Suget... Aldrig något lagom....
Jag vet att många av er som läser bloggen tror att jag har gjort något bra.
Säger att jag inspirerar.

Sanningen är den att jag bara har lärt mig dölja det bättre. Det är längre mellan gångerna.

Men jag stänger in mig i lägenheten, äter det jag har hemma och blir sakta fetare och fetare.

Inte ens en vecka klarar jag att följa ett kostschema. Än mindre träna.

Allt eller inget, så har det alltid varit. Nu ligger jag här, äckligt mätt på soffan igen bara för att jag inte klarar av att hantera en motgång.

Jag blir fan äcklad av mig själv.

Idag är förstört, imorgon får jag en ny chans. Fortsätta lura mig själv, aldrig ska jag sluta försöka.

Jag ska bli bra.

Hundpromenader, gym och lite allmänna tankar

De senaste två veckorna har jag varit hundvakt, finaste Axa har bott hos mig. Det har varit toppen att ha ett krav på sig att varje morgon, eftermiddag och kväll behöva ta sig ut och röra på sig. Nästan varje dag har jag kunnat konstatera att jag tagit mig över milen via min "Moves-app" på iPhonen.
Nu på lördag ska jag lämna igen henne men jag hoppas verkligen att jag klarar av att fortsätta med mina promenader, de har verkligen lättat sinnet för mig och fått mig att må bättre på dagarna.
Hade jag bara haft möjlighet att vara hemma under valpperioden så hade jag varit riktigt sugen på att skaffa mig en egen hund, det är något jag velat i flera år. Men just nu passar tajmingen inte riktigt in då man inte kan lämna en valp hemma under tiden jag jobbar.

Förutom promenader så har jag också i snart en veckas tid hittat tillbaka till gymmet. Som jag tidigare berättade om så har min mamma och Andreas Domeij tillsammans köpt 1Life gymmet här i Örnsköldsvik så nu har jag ordnat ett kort för både gym, bad och spa. Just nu är jag långt ifrån formen från i höstas när jag sprang New York Marathon men jag försöker att inte pressa mig för hårt heller nu i början. 30-60 minuter varje vardag är mitt mål att få in på gymmet såhär i början. Då hinner jag inte ledsna men samtidigt så är jag där länge nog för att kroppen ska hinna komma igång och det ska ge resultat.

En dag i taget är målet, ingen större press än så. Den 10 maj så är det en tävling i Sundsvall, kanske kan ICA-loppet få bli ett bra mål att sikta mot. Men det är inget jag tänker bestämma idag.

Idag är jag lite extra stolt över mig själv.

Idag är jag lite extra stolt över mig själv. 

Även om jag har skrivit lite om det mellan raderna de senaste inläggen så har jag aldrig öppet erkänt något. Delvis för att jag skämts över det, känt att det varit något fel, inte den Andreas som jag känner. Men man kan bara blunda för verkligheten till en viss gräns, sen hinner verkligheten i kapp.

Lång historia kort så blev jag i mitten på januari sjukskriven från jobbet. Jag fick inte min vardag att fungera och det påverkade också mina nära och kära runt omkring mig. I tid och otid så kände jag mig stressad, fick panikkänslor och kunde inte hålla koll på mina känslor. Så jag och min arbetsgivare kom fram till att jag behövde en paus för att hinna i kapp mig själv. 

Det här var i mitten på januari, nu är jag tillbaka på arbetet, åtminstone på halvtid. Jag kommer fortsätta på halvtid fram till och med sista mars. Från början kändes det jättekonstigt att jag skulle vara sjukskriven så länge. För jag har inte känt mig sjuk, inte fysiskt. Jag har bara inte känt mig som mig själv. Nu när jag har börjat få lite distans och förståelse så börjar jag också landa mer och mer i mig själv. Stressen finns fortfarande där, jag tycker inte om att planera för mycket framåt eller sätta mig i situationer utan att ha någon att luta mig mot. 

För att hantera mina känslor bättre så har jag träffat en KBT-terapeut, något jag hade stor framgång med inför operationen 2010. Redan nu efter ett par möten och framförallt efter dagens möte så kände jag att jag har mer förståelse för vad som händer och förhoppningsvis också kan hantera det lite bättre i fortsättningen. Jag kommer säkerligen ha mina bakslag, de är något jag får räkna med, men jag tror på mig själv. 

Jag tror att jag kommer hitta tillbaka. Under tiden så vill jag passa på att tacka alla runt omkring mig, jag vet att jag inte varit den lättaste att ha och göra med, tack för att ni ställt upp för mig.

Så därför är jag lite extra stolt över mig själv idag.

En bra dag

Goda nyheter idag! Jag inledde dagen med att gå till sjukhuset där de röntgade om min hand och såg att allt läkte som de skulle. Läkaren meddelade att jag troligtvis slipper operation vilket kändes otroligt skönt att höra. Nu har jag två veckor kvar i gips innan jag kan börja träna upp handen igen.

Efter en eftermiddag på stan så kom jag hem till lägenheten och käkade middag, liggandes på soffan efter maten så kom känslan över mig hur skönt det skulle vara och röra lite på sig, en känsla som verkligen inte funnits där de senaste veckorna.
Så jag packade väskan och följde med Tobias på gymmet för en timmes träning.
Super skönt att träna benen och få lite puls utan svettas för mycket. Vill inte bli sjöblöt i svett med gipset på mig.




Nu sitter jag i soffan hemma, välmående och på gott humör efter träningen. Lite kvällsfika och en film får avsluta den här dagen.
Imorgon är det en ny dag, en dag i taget.


- Posted from my awesome iPhone

Klantighet är bara förnamnet

Tänkte bara kika in och meddela att min egen klantighet har nått nya höjder.
Har alltid haft en lång stubin när det kommer till humöret men i måndags så tog den slut.
Stressad och irriterad på mig själv för att saker inte gick som jag ville valde jag att sittandes på golvet slå näven i golvet. Resultatet? Något som läkarna kallar "Boxing Fracture", vilket innebär att jag slog av ett ben i handen bakom lillfingret och nu har jag belönats med ett gipspaket som jag ska ha i fyra veckor.

Om en vecka ska jag in på omgipsning och där ska de också avgöra om jag blir tvungen att operera eller inte, knogen vred sig nämligen lite.
Så nu känner jag mig lite klumpigare än vanligt och håller tummen för att jag slipper operation.

Så just nu går varken träning eller kost så bra, äter lite vad som helst för jag har tappat fokuset på vart jag vill och träningen stoppas av mitt paket till högerhand.

Något positivt är i alla fall att humöret börjar bli bättre och jag hoppas att hitta motivationen igen snart.




På återseende, en klantig men positiv Andreas :)

- Posted from my awesome iPhone

Vardagsbestyr

Efter söndagens blogginlägg så har det varit tyst här ett par dagar, vardagen har dock fortsatt här.
Precis som jag skrev i söndags så har humöret och måendet var lite upp och ned men på det stora hela så är jag nöjd med att det är en förändring här.

Idag har jag en lugn dag planerad här hemma i lägenheten. Jag ska storstäda ur alla vrår, bära ned allt onödigt som tar plats till förrådet och städa ur ordentligt.

Med rent och fräscht runt omkring mig så blir det lättare att ta sig an vardagen. Så med planen för dagen utstakad så är det bara att dra igång en bra låt och köra igång.

På återseende!



- Posted from my awesome iPhone

Ska lycka vara resultatbaserad?

Idag är det den 12 januari 2014. Vi är tolv dagar in på det nya året och jag hoppas alla har haft en fantastisk start. De senaste två månaderna, egentligen ända sedan jag kom hem från USA efter mitt maraton så har bloggen varit allt annat än aktiv, och så även jag. 

Jag har inte tränat ett enda konditionspass sedan de där 42 kilometerna i New York. Det var som att när jag gick i mål där så försvann även all motivation till träning. 

Hur jag än planerat, hur jag än handlat hem bra mat och gjort planer så har jag inte kunnat hitta tillbaka till den träningsvilja som tog mig till New York. En träningsvilja som var bristande redan veckorna innan loppet. 

Enda sedan bloggen startade i november 2010 så har den handlat om resultat. Först så var det vikten, hur många kilo kunde jag tappa i veckan? Den första tiden rasade vikten av som den gör efter en gastric bypass. Livet kändes toppen och varje ny vecka kunde jag skriva upp en ny siffra och känna stolthet över något jag till mesta del fick gratis.
Efter ett tag så tog smekmånaden slut. Vikten började stå still och jag fick plötsligt börja kämpa för de där kilona. När jag läser tillbaka så kan jag redan då ana en panik över att misslyckas. 

Vissa gånger skrev jag ut den i text och i andra så låg den bara som en underton på hela inlägget. För att inte misslyckas så började jag träna, jag lyckades kicka igång viktnedgången igen och nu kändes plötsligt varje kilo som en prestation. För det här var ju något jag hade kämpat mig till. Även om kilona fortfarande var det stora resultatfokuset så började ett till fokus tränga sig på. Hur mycket tränade jag? Hur många timmar i veckan, hur många pass kunde jag få ihop?

Nu tränade jag inte jättemycket eller på något speciellt vis men det vart ändå att jag använt bloggen för att visa mitt eget värde. Att ju mer jag tränade eller ju snabbare jag gick ned i vikt, desto bättre var jag. 

Det har också märkts på mina inlägg. När det går bra för mig, när jag trivs med mig själv och tränar samt äter som jag ska. Då bloggar jag nästan dagligen. Sen kommer perioder där jag har mått dåligt, inte riktigt tyckt om mig själv, slutat träna och ätit fel. Ja, då står också bloggen still.

Jag har egentligen aldrig erkänt öppet när det har gått dåligt, eller när jag har mått dåligt. 

Nu är det lätt att se det här väldigt svart/vitt och att jag på något sätt ångrar min resa. Det gör jag inte, utan den här bloggen och utan operationen så hade jag aldrig tagit mig dit jag är idag. 

Det jag ångrar är att jag inte har varit ärligare.

En del av mig skulle vilja backa undan nu, stänga bloggen och bara leva mitt liv. Men samtidigt vet jag att jag behöver kontroll. Den stora anledningen till att jag opererade mig är att jag helt saknar konsekvenstänkande och karaktär. Det här är inget som har försvunnit, de perioder jag inte tränar inför ett lopp eller har ett träningsschema och följa så äter jag precis vad jag vill, dricker precis vad jag vill och glömmer helt vart jag har varit och i vilka spår jag är på väg tillbaka.

Så jag tänker inte stänga bloggen, jag tänker försöka öppna upp den ytterligare ett steg. Inte kliva åt sidan när det går dåligt, utan faktiskt erkänna det. För det gör det ibland. 

Varje vecka så har jag i alla fall en dag där jag hatar mig själv. Men det tror jag alla har. 

Det är det jag ska försöka lära mig nu. 

Det är okey att må dåligt, det är okey att ha en dålig dag. 

Det är inte att okey att låta den dåliga dagen ta bort glädjen från alla de dagar som varit bra.

Senare ikväll så kommer jag få ett nytt träningsschema skickat till mig. 

Skillnaden den här gången är att det här träningsschemat har inget slutmål. Tidigare har jag alltid tränat inför en tävling. Den här gången hoppas jag på att få ett lagom schema. Där jag kan träna för min skull. För just nu så finns det ingen tävling i kilometer, utan den är bara mot mig själv.

Som tur är så är jag inte ensam, jag har en fantastisk familj som stöttar mig och helt underbara vänner i min närhet. En del av dem har jag varit ärligare med än andra. Det ber jag om ursäkt för. 

Nu tar vi och ordnar upp det här. En dag i taget.
Tack för att ni tog er tid och läsa.

/Andreas

Mitt 2013 och det förväntar jag mig av 2014

Året 2013 lider mot sitt slut så jag känner att jag skulle vilja sammanfatta det år som varit och hur alla de mål jag satt upp i början av året har resulterat.

Vi börjar med de negativa, mest bara för att då får jag avsluta positivt.

Jag har ännu inte nått kraven för min bukplastik, när 2013 började så räknade jag med att jag skulle vara färdig, all min övervikt skulle vara borta och jag skulle ha fått opererat bort min överflödshud på magen.

Där har jag misslyckats. Jag är mitt i processen för min bukplastik och jag har ännu några kilon kvar innan de kommer boka en tid åt mig.
Så det målet får vi flytta vidare till 2014.

Sedan så hade vi årets stora satsning, New York City Marathon. När året startade och kanske speciellt i april efter mitt rekord på halvmaran så satte jag upp målet för mig själv att klara NYC Marathon på under fyra timmar.

En del av mig är jättestolt över att jag tog mig igenom loppet, för trots allt så var det ett distansrekord för mig och trots att hela min kropp skrek åt mig att stanna de sista 15 kilometerna så gav jag aldrig upp.

Men en del av mig är också så sjukt besviken på mig själv för att jag inte hade givit mig själv de bästa förutsättningarna. Att jag kom i mål hela 53 minuter efter utsatt tid. Det kommer jag inte att kunna förlåta mig själv för.

Så det är årets två stora misslyckanden, den del som jag också tar med mig in 2014, en läxa till att det finns inga genvägar, att jobbet måste göras.

Men nu över till de positiva, för det har funnits en del sånt också under 2013. Vi börjar med Vasaloppet eller Öppet Spår som de var jag åkte. I december när jag tog mina första stavtag ute i spåret så hade jag aldrig åkt längdskidor annat än några kilometer på gymnastiken med skolan (där jag också efter halva vägen försökte ta bussen hem, så mycket hatade jag det då).

Att några månader senare stå på startlinjen i Sälen och känna att jag skulle klara av att åka nio mil skidor, det var för mig en otrolig känsla. En känsla jag har att tacka två personer för, mamma och Andreas Domeij som både hjälpte mig att träna och hitta tekniken som krävdes för att klara loppet.
Så de var ett av mina största ögonblick under året.

Mitt andra stora ögonblick var ett helt äventyr, jag har aldrig känt mig så speciell som jag gjorde den där dagen i april när Team Crescent ringde mig. Samtalet handlade om att jag skulle få bli en del i deras team, att de skulle hjälpa mig att avsluta min satsning mot en Svensk Klassiker.
Jag fick en superfin cykel och all utrustning jag kunde tänka mig att behöva. Jag fick också en startplats till Vätternrundan. Min sista tävling innan klassikern var avslutad. Återigen så var Andreas Domeij och min mor en otroligt viktig del av min träning mot att lyckas.

Tävlingen och dagen innan tävligen var helt magisk, intervjuad på scen, prata i mikrofon på stora torgen och få tävla i riktiga tävlingskläder. Jag hade ett sånt otroligt stöd bakom mig att loppet plötsligt kändes genomförbart.
Trettio mil cykel tog jag mig igenom och plötsligt så kom jag där över mållinjen, Team Crescent mötte mig med en stor filmkamera och jag blev intervjuad i äkta sportanda.
Livet kändes helt otroligt, jag hade klarat det.

Öppet spår, Vätternrundan och att jag faktiskt fick genomföra hela NYC Marathon, även om tiden inte blev den bästa.
De var mina största ögonblick genom året.

Det låter klichéartat men imorgon är det 1 januari, då börjar min nästa satsning. Den kanske viktigaste av alla. Den största delen av de vikten är borta, ändå är jag fortfarande gravt överviktig i huvudet och jag måste lösa det.
Så de är tillbaka till rutinerna. Träning, mat och den här gången något viktigare, inställningen.

När 2014 tar slut, då ska jag ha nått min bukplastik, jag ska ha hittat en balanserad livsstil och jag tänker lära mig uppskatta de jag ser när jag ser på mig själv.

Med de sagt, tack för ett fantastiskt år och alla ni som stöttat mig under året, tack.




- Posted from my awesome iPhone

Firar tre år som opererad

Den här dagen för tre år sedan så blev jag utskriven från sjukhuset. 

Nyopererad och öm så möttes jag av ett liv med nya förutsättningar, en förminskad magsäck och en chans till förändring.

Idag har jag gått ned 71 kilo och även om en stor del av vikten kommit gratis så har jag även hunnit med tre halvmaror, en Svensk klassiker och en helmara. 

Det är något som jag själv jobbat ihop och något jag är väldigt stolt över.

Under 2014 tänker jag operera bort de sista minnet från killen som tog bilen 400 meter till skolan , huden ska bort och satsningen mot nya mål ska fortsätta.

Tack till hela min familj som stöttat mig igenom det här och alla fantastiska vänner som puttar upp mig på banan igen när jag sladdar av.